Vår fina, anonyma pion (bondpion?) har i sommar blommat för första gången och jag har förtjust smugit ut om mornarna för att titta på och fota knopparna som bara svällde och svällde och sen sprack upp i de mest fantastiska blekrosa blommor!
När vi flyttade in och började röja i den fruktansvärt övervuxna trädgården så hittade vi djupt nere bland lupinerna några ynkliga pionskott som vi förstås sparade. Så här såg det ut då, år 2010...
Men sen gjorde vi en rabatt och grävde och hackade oss ner bland rötter och stenar, och pionen blev vi tvungna att flytta lite (eller snarare lyfta upp). Och sånt tycker inte pioner om, så då ville den inte blomma heller på flera år. Men titta nu så vacker den är!
I skugga. |
I solen. |
Fast nu är blomningen redan över. Det häftiga regnet som föll i dagarna så slog sönder de stora blommorna och kronbladen föll i drivor. Underbart är visst kort.
Vi har också fått en bänk till trädgården av snälla svärmor, för att faktiskt kunna sitta där ute bland blommorna och inte bara betrakta dem på avstånd. Vi får väl se om vi någonsin får tid för det! Men en bänk att sitta på är väl en bra början :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar