Sidor

7 december 2014

Skogsutflykten som blev lååång...

Vi skulle ta en liten tur i skogen, Alleria och jag. 

Det började bra, på hala välupptrampade stigar. 

Sen stötte vi på en lustig liten stig där vi inte gått förr. Den måste vi testa! Hur lång kan den va', tänkte jag, vi kommer nog ut till Bådavägen snart.  

 Skogen var hur fin som helst, med gamla böjda träd, mossiga fält med lingonris och stora djupa pölar att fiska i. 

Fast den tog aldrig slut. Och stigen svängde åt fel håll. Och det var för långt att gå tillbaka. Så nu var det inte sådär jättekul mera. Det blir fort mörkt en vintereftermiddag. Och treåringar blir ganska fort trötta i benen. Och ingen telefon hade vi med oss där jag kunde ha tagit GPS'en till hjälp.

Så när vi skymtade en liten raststuga mellan träden blev jag lite orolig, för jag visste ju ändå ungefär åt vilket håll vi gått. Det kunde väl inte vara...

Jo det var det. Raststugan på 10-kilometersmotionspåret. Jahapp. Det var bara att traska hemåt längs spåret och hoppas att det inte var alltför långt kvar. Alleria bar jag stundvis på ryggen, men nog traskade hon på duktigt själv! Drygt 2,5 km var det hem längs spånbanan. Vi gick nog längre än så i skogen...

Så inte är det så konstigt att en viss treåring senare på kvällen slocknade helt, vid pysselbordet, med saxen i handen. Lilla vännen.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar