Vår dotter - en liten överraskning

Eller när lillan kom till jorden i juni 2011.

Så här i efterhand känns det ju lite löjligt att jag inte misstänkte något. Men när man gått nästan fem år utan preventivmedel och inget har hänt, så är tanken på en graviditet så pass absurd att man inte reflekterar närmare över att mensen varit borta ovanligt länge och man visst ätit några bullar för mycket då magen blivit lite rund. Men en dag i oktober slog det mig plötsligt när jag råkade gå förbi ett apotek - tänk om jag skulle köpa ett test ändå. Det är säkert inget (min mens har många gånger försvunnit för flera månader i sträck) men bara för säkerhets skull. Ni vet att när man väl fått en tanke i huvudet kan man inte släppa den. Så jag köpte mitt test, åkte hem igen - och glömde bort det!

Vid den här tiden (2010) bodde jag fortfarande ensam, sambon hade jobb i Åbo fram tills årsskiftet. Så när jag vaknade nästa morgon kom jag plötsligt ihåg min sticka igen och tog den med på wc. Man skulle visst vänta i två minuter innan något resultat syntes, så jag tog fram tandborsten och kastade ett förstrött öga på stickan där den låg på handfatet. Då ser jag hur tydligt som helst hur två starkt röda streck sveper fram och placerar sig tillrätta. Vadvardetsomhändenu?! Jag tappar tandborsten på golvet och sliter tag i instruktionerna för att se om det faktiskt stämmer. Visst är jag gravid! Chocken blir så plötslig att jag nästan svimmar och jag får sätta mig på golvet för att andas ett tag. Sen rusar jag för att hämta min telefon, ringer sambon och meddelar halvt hysteriskt att jag visst är gravid ändå! Han låter glad, vilken tur. Själv vet jag inte vad jag känner än. Dessutom har jag ingen aning om hur långt gången jag är, jag försöker räkna men förstår ingenting. Beslutar mig därför för att ringa till mödravårdscentralen och tydligen låter jag tillräckligt chockad för att få komma in på en kontroll med en gång! Jag ska bara sluta gråta först...

Väl vid rådgivningen får jag lämna ett nytt urinprov till laboratoriet och jag gråter naturligtvis igen när det faktiskt är positivt. Berättar åt hela personalen att vi väntat så länge och inte kan tro att det är sant. Alla tanterna på labbet blir rörda de med och lyckönskar mig så innerligt! Ett ultraljud bokas för att tidsbestämma graviditeten och vi lyckas hitta en tid när sambon kan komma hem och vara med :) Efter bara fem dagar är vi vid kliniken i Jakobstad och får se ett litet, tickande hjärta. Visst är jag gravid, och i vecka 8+3 dessutom. Helt overkligt!

När jag väl förstått att det är sant känns det som om kroppen ändrar sig genast. Jag blir oändligt trött och vill sova hela dagarna och min mage sväller upp så det känns som om hela världen tittar på den. Illamående slipper jag som tur är, jag mår faktiskt inte dåligt en enda dag under hela graviditeten. Det är ändå bara i min fantasi som magen är enorm, ingen annan har märkt något än. Först på farsdagen i november 2011 (v.12) berättar vi åt blivande far- och morföräldrar!

Jag tyckte magen var så stor...vecka 12.