Jag läste i dagens ÖT en insändare som väckte många tankar. Insändaren handlade egentligen om Djupsjöbacka skolas nedläggning och 114-åriga historia och skribenten lyckades sätta fingret på många av de funderingar som jag själv haft nu när spartalkot är ett faktum och byaskolornas vara eller icke-vara debatteras häftigt igen.
Tankar om hur byskolan byggdes i en tid av armod, stora familjer och ont om pengar. Hur hela byn donerade stockar, deltog i byggtalkon och försakade annat för att ha råd med en skola och en avlönad lärare. Hur man sände sina unga till skolan trots att de hade behövts i jordbruket därhemma. Hur man upprätthöll skolverksamheten även under de tunga krigsåren. Hur folkskolan uppstod och hur man insåg att utbildning är nyckeln till en välmående framtid och unnade byns alla barn en skolgång, för att de skulle få fler möjligheter som vuxna än vad deras föräldrar någonsin haft. Något som vårt fattiga land aldrig sparade in på.
Skolvägen var lång även förr och någon skolskjuts var det förstås inte tal om. Det finns många historier liknande den som jag hört av min mosters man, som växte upp på ett litet hemman i Esseskogarna. När han skulle börja skolan som sjuåring, visade hans mamma med handen vart han skulle gå genom skogen.
- Ditåt ligger skolan.
Det var bara att börja gå. På vintern gick det lite fortare för då kunde man åka skidor. Men till skolan tog man sig i alla väder.
Nu när vi inte ens behöver försaka något mera för att ha råd eller tid med skolgången, så verkar vi ha glömt varför skolorna en gång byggdes och hur viktiga de varit.
I mitt Österbotten, i hela vårt land läggs byaskolorna nu ner på löpande band, utbildningen och eleverna ska koncentreras till stora centrum med argument som inte enbart är ekonomiska, utan också förment pedagogiska - inlärningen gynnas inte i små skolor, specialklasser är inte möjliga i byaskolor, tvålärarskolor kan inte upprätthålla den höga pedagogiska nivå som krävs, osv. Såna argument är väldigt enkla att ta till, eftersom det är svårt att mäta sanningshalten i dem. Det finns ju inga kontrollstudier eller jämförande forskning mellan olika grupper av elever.
I slutändan är det ändå ekonomiska argument som väger tyngst, oavsett hur man försöker rättfärdiga beslutet. Som att betydelsen av en liten människas trygga utveckling och goda utbildning eller värdet av en skola för byns överlevnad på något sätt kunde förenklas till något så simpelt som euron och cent. Som att kostnaderna och inbesparingarna någonsin kunde mätas i sin helhet ur ett långt perspektiv.
På något sätt är det symptomatiskt för den tid vi lever i att vi är rikare än någonsin tidigare, men ingenting får kosta något alls. Att vårt vardagliga arbete förenklats så mycket att vi har mer fritid än någonsin förr, men mindre tid att engagera oss i någonting överhuvudtaget. Att vi växt upp i ett välfärdssamhälle som tar hand om oss till den milda grad att vi glömt bort att ta hand om varandra.
Socklots folkskola invigs. Annons i Österbottniska Posten 1884 (nykarlebyvyer.nu).
Socklots andra folkskola byggs 1922 (nykarlebyvyer.nu).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar