Åter till vår vardag då och en händelse som för min farmor månne inte ha varit den viktigaste på hela året. I helgen var det nämligen hög tid att sätta potatisen. Regn och rusk var det som vanligt, men ska vi vänta på bättre väder blir det ingen potatisskörd i höst. Fast nog är det skamligt att man måste ha på sig "toppaluvan" ännu en vecka in i juni!
Vår kära Massey från 1960-talet tuffar troget vidare, även om det krävdes en liten insats av batteriladdaren först. Jag har kommit fram till den perfekta arbetsfördelningen i familjen. - jag kör alla de stora (tuffa) maskinerna, så får maken ta hand om (det tunga) kroppsarbetet.
Den rostiga gamla potatissättaren hängde snällt med den också, även om vi varje år funderar om detta ska bli året när vi bokstavligen ramlar av pinn (sittplatserna baktill), då rosten ätit sig igenom någon vital konstruktion. Det har inte skett än i alla fall.
Alleria var själaglad förstås, som fick åka traktor.
Sen hävdade hon förstås också att hon minsann kunde ALLT om att sätta potatis, och tog till tårarna när hon inte skulle få agera "pääroplockare". Här är det mamma och jag som sätter de första raderna.
Så förstås måste nästan-fyraåringen också få testa. Och förstås hade hon helt rätt - hon plockade potatis som ett riktigt proffs med helt rätt intervall och förstås så ramlade hon inte alls av. Precis som hon sade med andra ord. Ifrågasätt aldrig en bestämd nästan-fyraåring. Så då satte hon och mormor resten av raderna!
Till sist satte vi lök också. Det var hon också fenomenalt bra på (förstås).
Min insats begränsade sig till att dra upp planteringsraden med en annan maskin. Sen tog regnet över vår nyplanterade åker och vi gick in för en välförtjänt kaffepaus. Med "päärona enteligen i joolen" som min farmor nöjt skulle ha sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar