Femtolasik ögonoperation

Efter 26 år av glasögonbärande håller jag nu på att vänja mig vid en ny verklighet där jag lagt mina brillor på hyllan, kanske för gott. Jag har alltså gjort en ögonoperation med Femtolasik-teknik vid Brillo-sjukhuset i Vasa, och tänkte skriva lite om mina erfarenheter - både för att jag själv inte ska glömma hur det var, och för att det fanns verkligt lite info från dem som faktiskt genomgått denna operation ute på nätet. Kan tänka mig att jag inte är den enda som gärna googlar efter andras upplevelser inför sånt jag ska göra!

Mitt synfel innan operation var strax under -12 dioptri på båda ögonen + astigmatism.

Så, här kommer min berättelse!

På morgonen kör maken och jag till Vasa under tiden höststormen Valio/Roar blåser upp i hela Österbotten. Jag är konstigt nog inte speciellt nervös utan känner mig ganska lugn under bilfärden. Framme vid Brillo-sjukhuset är vi vid 10.30-tiden.

Väl där får jag låsa in mina tillhörigheter i ett skåp och vi sätter oss ner för att vänta på synundersökningen. Ögonkirurgen Janne genomför undersökningen som är lik en vanlig ögonläkarkontroll, bara lite mera omfattande. Mitt synfel mäts med olika linser, jag konstateras vara högerögd och så försöker han få en skymt av ögonbotten i mikroskåpet, det är som vanligt nästan omöjligt för extremt ljuskänsliga mig att hålla ögonen öppna men han verkar nöjd ändå.

När undersökningen är klar säger jag hejdå till maken som går ut på stan, och så sätter jag mig med en sjuksköterska (Lotta) i ett annat rum. Jag får råd om hur ögonen ska skötas, ber om lugnande medel vilket jag också får och de första bedövningsdropparna droppas i ögonen. Det svider lite, men går ändå ganska bra. Jag känner mig ännu ganska lugn, men konstaterar såhär i efterhand att jag inte minns mycket av det vi pratade om.

När operationssalen är klar, får jag gå in och sätta mig på en brits. Jag hälsar på teknikern som ska sköta själva laserapparaten. Jag får ett hårnät och sköterskan Lotta tvättar mitt ansikte samt droppar flera olika sorters droppar i mina ögon. Jag känner mig rädd och orolig och hon lovar att hon kommer att hålla mig i handen under hela operationen. Efteråt lägger jag mig ner på britsen och skjutsas framåt så att huvud och axlar är under maskinen. Kirurgen Janne sitter bakom/ovanför maskinen och mitt huvud. De första momenten är också de mest obehagliga, det övre ögonlocket tejpas upp och en sorts vakumkopp placeras över ögat, inne i själva ögonhålan. Vid det här laget hyperventilerar jag redan och har svårt att lugna ner andningen. Koppen över ögat fylls med någon sorts vätska, de säger åt mig att fokusera på det gröna ljuset och så startar den första lasern, den som ska skapa en flik i hornhinnan. Under det att lasern arbetar är allt svart och jag ser små ljusa prickar, som stjärnor på en himmel.

Sköterskan Lotta pratar hela tiden vänligt med mig och berättar ungefär vad som ska hända härnäst, enda gången hon släpper min hand är för att räcka kirurgen de instrument han behöver. Det jag på förhand varit mest rädd för är ögonblicket då fliken i hornhinnan ska vikas upp, det låter otroligt obehagligt att någon ska röra vid mina ögon, men det hade jag inte behövt oroa mig för alls – jag ser inte klart vad som händer och det känns förstås heller inget alls pga. de bedövande dropparna.

Efter att fliken öppnats startar den andra lasern, jag blir igen ombedd att fokusera på det gröna ljuset och Lotta säger att det kommer att lukta lite bränt nu. Det är ungefär samma lukt som när hår brinner och jag ser ett rött ljus som blinkar. När lasern är klar, penslar kirurgen försiktigt ner fliken i hornhinnan över ögat igen. Sen är allt klart och koppen samt tejpen avlägsnas från ögat.

Eftersom jag hyperventilerat under hela proceduren som tagit kanske en dryg minut, så sticker det våldsamt i fingrar, armar och ben och jag är rädd att jag kommer att svimma av syrebristen. Vi tar en liten paus och jag vilar och försöker få kontroll över andningen igen. När jag lugnat mig något fortsätter vi med det andra ögat, som faktiskt går lite bättre eftersom jag nu vet att jag klarar av det som väntar. Det mest obehagliga är fortfarande vakumkoppen som ska sättas på ögat, min vänstra ögonhåla är trängre än den högra och trycket mot ögat och näsroten när koppen sätts på plats är riktigt obehagligt. Sedan går ju själva proceduren snabbt.

När allt är klart får jag försiktigt sätta mig upp och sköterskan ger mig lite saft att dricka. Det känns som om jag har skräp i ögonen och jag kan inte hålla dem öppna speciellt mycket, men noterar ändå att jag kan se visarna på klockan som sitter på väggen mittemot. Sen leds jag på skakiga ben till det mörka vilorummet, där jag får sitta i drygt en timme. Jag får kaffe, choklad och en filt eftersom jag fryser och helst skulle vilja somna. Det är säkert en kombination av spänningen som släpper, och det lugnande medlet som först nu verkar ha kickat in med full verkan...

Under tiden i vilorummet droppar sköterskorna återfuktande droppar i mina ögon och när det har gått en timme eller kanske en och en halv, får jag komma på synkontroll med Janne igen. Han frågar om jag kan urskilja några av siffrorna på tavlan och det kan jag, åtminstone en tvåa och en fyra ser jag och han är nöjd – nu har jag redan tillräcklig synskärpa för att få köra bil! Jag tänker för mig själv att jag vill verkligen inte veta att det finns chaufförer ute på vägarna som inte ser bättre än sådär, allt är fortfarande mycket dimmigt och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Janne undersöker med mikroskåpet igen, det är om möjligt ännu svårare att öppna ögonen nu, och sen säger han att allt ser bra ut och jag får åka hem! Jag ska komma på efterkontroll om en månad, men den kan göras i Jakobstad så jag behöver inte ta mig till Vasa igen. 

Maken kommer och hämtar mig, och rustad med tättslutande solglasögon går jag ut på stan. Jag märker ju att jag faktiskt ser riktigt bra men är väldigt ljuskänslig och trött. Stormen som blåser med 25 sekundmeter torkar ut mina ögon, så vi går hastigt in till apoteket för att hämta alla de nödvändiga dropparna jag ska använda i flera månader framöver. 

Efteråt firar vi med att äta Finlands godaste sushi på restaurang Magokoro i Rewell Center samt kaffe och en jättegod Pätkis-våffla på Café de Paris innan vi åker hem. Det är förstås lite tråkigt att jag inte orkar se mera av Vasa när vi så sällan är där, men jag är fortfarande jättetrött och har svårt att fokusera blicken så jag vill bara hem. Jag halvsover i bilen hela vägen hem, orkar inte ens prata. 

På kvällen tejpar jag fast ögonskydden jag fått (så jag inte ska råka klia/peta i mina ögon nattetid) och dottern och jag konstaterar roat att jag ser ut som en stor spyfluga! Natten går bra och ögonen känns bara lite torra när jag vaknar på morgonen. Synen är helt okej – på långt håll ser jag väldigt bra medan det är svårt att fokusera på nära håll, och att läsa text både i böcker och på skärmar får mig fort väldigt trött i ögonen och i huvudet. Jag noterar också att jag har ganska dåligt mörkerseende, egentligen ser jag inte bättre än jag gjorde utan glasögon på morgonen när lamporna i sovrummet är släckta. Jag har också svårt att fokusera på väckarklockans visare. 

Under både lördag och söndag är jag mycket trött, jag tror att min hjärna kämpar med att få ihop de nya synbilderna till något vettigt och jag märker att bilden glider isär och förlorar fokus varje gång jag blir för trött. På eftermiddagarna ligger jag och vilar i ett mörkt rum, jag fortsätter droppa mina ögondroppar mycket ofta och försöker blunda mycket för att vila ögonen. På måndag morgon går det riktigt bra att köra bil till jobbet, men jag märker att det är tungt att sitta framför datorn och får ta många pauser. Synfältet är ännu lite dimmigt och oskarpt, speciellt på nära håll. Jag kommer nog att behöva ge det flera veckor, om inte månader, innan ögonen läkt helt och hjärnan ställt om sig till den nya verkligheten. Är ändå försiktigt hoppfull om att detta ska bli bra i sinom tid. 

Sista selfien med glasögon, på användardagar med jobbet.

Första dagen på jobb efter operationen, försöker anpassa mig till den nya verkligheten. 

Suddig bild från idag, snart skulle jag få använda ögonsmink om jag ville men jag droppar ännu fuktande droppar i mina ögon flera gånger i timmen, så jag tror nog jag avstår från smink ett bra tag till.