Att avsluta en äppelsäsong

Det blev visst höst, och vi har påbörjat arbetet att städa bort spåren av höstens äppelsäsong ur musteriet. Ett ganska tillfredsställande jobb, eftersom det innebär vintervila för oss alla (snart, men vi är inte riktigt där än), sammanfattning av årets säsong och planering vad vi ska göra annorlunda och bättre nästa år!

Hösten 2015 gick nog till historien som en av de sämsta äppelhöstarna någonsin, tyvärr. Men sån är naturen, och det är bara att leva med variationerna. Roligt har det i alla fall varit i år också, de nya maskinerna är så mycket roligare och enklare att jobba med och våra utrymmen blir så fina!

Vi har äntligen (lagom till säsongens slut..) fått alla dörrar på plats. Den fina bakdörren genom vilken vi tar ut allt som ska till komposten är specialbyggd för oss av Kovjoki snickeri. Dörren ska ännu målas på insidan och till vänster om den ska så småningom sättas in ett smalt litet fönster för mera ljusinläpp.

Också garagedörren till varmgaraget är på plats, och för första gången kan vi faktiskt låsa om hela huset! Skönt att ha det klart.  

 

Utomhus har det fortsättningsvis varit mycket jobb förstås. Prio nummer ett var att få tak och väggar i skick innan det blev för kallt, regnigt och mörkt för att kunna vara ute och jobba. En hel del helger har ägnats åt att spika panel och ribbor på alla fasader...

 

  

Så här såg fasaden ut i helgen (25.10.15). Ännu finns det lite jobb med knutbräder, fönstersmygar och dropplåtar, men bara höstvädret fortsätter visa sig från sin bästa sida ska vi nog hinna få det klart.

En mörk dag

Så har även svenskarna fått vara med om en mörk dag av det slaget vi tyvärr alltför väl känner till i Finland i och med de flertalet skolskjutningar som inträffat i vårt land. Nu har också Sverige en ny verklighet där våldsbrott med dödlig utgång begås i en skola, riktat mot barn (och deras lärare). En sån kollektiv chock brott som dessa skapar i hela samhället. En obehaglig insikt om att det kunde ha varit den egna familjen som drabbades, att inte ens skolan eller daghemmet som vi anförtror våra barn varje dag är en säker plats. 

Dådet i Sverige får en extra obehaglig dimension eftersom gärningsmannen tydligen var rasist och högerextremist, och våldet riktades mot icke-etniska svenskar. Våld mot invandrare, stenar som kastas mot bussar och anlagda bränder vid asylboenden - är detta något vi européer kommer att få vänja oss att se i fortsättningen? Medborgargarden och självutnämnda rättskipare som tycker det är okej att bryta mot lagen och använda våld för att föra fram sina extrema åsikter som aldrig borde få sett dagsljus ens? 

Det är en sorglig, sorglig och skrämmande utveckling. Mina tankar går till de som drabbats. 

Faksimil från hbl.fi/nyheter 23.10.2015.

De mest fantastiska teckningar

De finaste teckningarna är förstås ritade av ens eget barn och gömmer en hel berättelse.

"Pappa fågel bär barnfågeln i en sjal på ryggen. Sjalen är grönrandig och blå på magen. Båda har tuppkam och hjärtan som slår. Bakom dem är huset med flera rum. Alla rum har fönster med krukväxter i. Utanför huset leder en väg till det blå garaget. Där finns en bil".

 

"Alleria och mamma i Allerias hus. Ryggraden syns på mamma och Alleria. I mitt fönster finns en stjärna. Köksfönstret har gardiner".

En ögonblicksbild av livet

Jag läste ut en bok igår. Den första boken på väldigt länge som uppslukade mig helt från första till sista sidan. Och i början av boken fanns denna korta paragraf som jag har återvänt till många gånger redan, för att den så precist sätter ord på ett fenomen jag ofta känner men aldrig riktigt kan förklara.

Hur foton i efterhand återger en ögonblicksbild av livet; en föraning eller påminnelse om vad som skulle följa sen som vi inte kände till just då. Jag kan se om vi var lyckliga. Om vi var sjuka. Jag kan känna det jag kände då, komma ihåg vad någon sa till mig när bilden togs. Det känns nästan som en inblick i en annan människas liv fast det är mitt eget, och tanken svindlar när jag försöker föreställa mig alla val jag gjort sedan dess, som lett mig dit jag är idag. 

Undrar hur livet skulle se ut om vi gjort andra val? En omöjlig tanke utan ett svar. 

Boken kan jag hursomhelst varmt rekommendera!

Ur boken "Bära barnet hem", av Cilla Naumann.

Ähtäri Zoo

Vi hann liksom aldrig vara riktigt lediga i somras, med allt byggande och hobbyjordbrukande och annat vi höll på med, men jag hade redan på våren bestämt mig för att EN utflykt ska vi göra tillsammans som familj, för att åtminstone ha gjort en enda sak som inte är "vardag" under vår alltför korta sommar. Utflykten vi gjorde blev en tvådagarstripp till Ähtäri Zoo där vi besökte djurparken, bodde på hotell och jag såg Finlands största shoppingcentrum för första gången. 

Djurparken har små kärror man kan låna, om man har barn som inte orkar gå själva hela vägen. Bra tänkt men mindre bra utfört - gnisslet från den skraltiga vagnen höll på att göra mig galen under hela den 3 km långa turen. Rekommenderas inte.

På väg in i djurparken gick vi förbi/under det nybyggda Flow Park, vilket såg jätteroligt ut. Oklart om jag själv skulle våga klänga där uppe i trädkronorna, men helt klart något för lite större barn. Tyvärr var det en ganska regnig dag och stundtals verkligen hällde regnet ner - tror inte det var jätteskoj att klättra längs hala trädstammar och våta rep just den dagen. 

De första djuren vi såg var lata hjortdjur. Hjortdjuren hade ganska stora och fina inhägnader med bra variation. När vi såg dem låg de mest och dåsade/idisslade i små flockar. 

Alleria var iofs mest intresserad av blåbären, och ratade konstant djurinhägnaderna för att göra små avstickare in i skogen varhelst hon såg blåbärsris...

Om växtätarna/bytesdjuren hade det rätt bra, så tyckte jag det var betydligt sämre för köttätarna/jägarna. Jag förstår att det är svårt att få till en stimulerande miljö för djur som är vana med att röra sig över stora arealer och använda sin intelligens för att jaga och döda sin egen mat, och jag är säker på att Ähtäri Zoo gör sitt bästa för att få även köttätarna att trivas. Ändå tyckte jag det var mest sorgligt att se alla stora rovdjur helt passiviserade i sina (alltför) små och trista hägn. Björnarna sov allra längst bort i sin bunker, kanske för att försöka undkomma alla stirrande blickar.

Järvarna hade en ganska trevlig inhägnad med flera lekmöjligheter, dessutom råkade de få mat precis när vi gick förbi så då fick vi faktiskt se dem röra på sig. Vi borde väl ha försökt tajma besöken till måltidsdags, för de allra flesta djuren i parken låg bara och sov i något hörn när vi gick förbi. 

Allra sorgligast var nog den fina snöleoparden, som bodde ensam i ett verkligt litet hägn omgivet av fem meter höga, elektrifierade stängsel. Den hade verkligen ingenting att göra utan satt bara i sitt krypin där den sökte skydd för regnet. Ett så ståtligt djur och så onaturlig situation för den.

Parkens nyaste attraktion, den röda trädpandan, låg också den och sov i ett träd. "Nästa djur!", kommenterade Alleria...

 

Roligast var kanske vildsvinen. De brydde sig inte om regnet utan bökade friskt runt i alla pölar och tuggade på allt de hittade. De sparkade också boll och letade godsaker i en låda och verkade trivas riktigt bra med tillvaron.  

Regnet följde oss hela dagen, med kortare uppehåll mellan skurarna. Vi var förstås förberedda med regnkläder och paraplyn, men nog hade det blivit ett roligare besök med lite bättre väder. Så hade kanske djuren varit mera aktiva också. 

En lekplats fanns förstås också, och flera rastplatser där man kunde äta sin medhavda matsäck eller grilla korv. Tummen upp för det!

Efter rundturen på Zoo checkade vi in på hotell Mesikämmen precis bredvid parken. 

Hotellet är väldigt speciellt, byggt halvt inne i en bergssida med flera underjordiska passager. Tyvärr har jag bara suddiga mobilbilder från hotellets insida. Hotellet har också en spa-avdelning man fick använda gratis på förmiddagen, så då hann vi med ett bad innan frukost.

Alleria tyckte det roligaste var att få en egen liten "soffsäng". Hon sov faktiskt också i den hela natten, även om vi nog hamnade att möblera om lite så hennes säng stod intill min, precis som hemma. 

Utsikten var det heller inget fel på, från balkongen såg man ut över sjön och badstranden.

Nästa dag stannade vi vid Finlands största shoppingmecka, Tuuri, som ligger alldeles intill parken. Själva byggnaden är ju något utöver det vanliga får jag erkänna...men jag kände mest panik över alla människor som rörde sig i och runt huset. Stora folkmassor är verkligen ingenting för mig. Vi gick en ganska snabb runda genom varuhuset och sökte sen oss ut igen.

 

Då trivdes vi mycket bättre på tivolit strax intill butikerna. Tivolit var gratis för alla under 13 år, och för att locka barnfamiljer till shoppingparadiset/mardrömmen måste det ju vara ett oslagbart knep...! 

 

Alleria trivdes hur bra som helst på den "mindre" sidan, där karusellerna inte var farligare än att det på sin höjd kittlade lite i magen. Efter ett antal timmar på tivolit, var det en mycket trött flicka som slocknade som en sten i bilen och sov alla 200 kilometerna hem! 

När jag senare frågade henne om vad som var bäst med resan, var jag ju rätt säker på att hon skulle säga tivolit. Men nej, hotellet, djuren och tivolit var bäst, i den ordningen. Så vi får väl anse det som en lyckad utflykt, som dock inte gjorde mycket för att ändra min ganska negativa inställning till djurparker i allmänhet. Nästa gång kanske vi testar Flow Park istället...

Femtolasik ögonoperation

Efter 26 år av glasögonbärande håller jag nu på att vänja mig vid en ny verklighet där jag lagt mina brillor på hyllan, kanske för gott. Jag har alltså gjort en ögonoperation med Femtolasik-teknik vid Brillo-sjukhuset i Vasa, och tänkte skriva lite om mina erfarenheter - både för att jag själv inte ska glömma hur det var, och för att det fanns verkligt lite info från dem som faktiskt genomgått denna operation ute på nätet. Kan tänka mig att jag inte är den enda som gärna googlar efter andras upplevelser inför sånt jag ska göra!

Mitt synfel innan operation var strax under -12 dioptri på båda ögonen + astigmatism.

Så, här kommer min berättelse!

På morgonen kör maken och jag till Vasa under tiden höststormen Valio/Roar blåser upp i hela Österbotten. Jag är konstigt nog inte speciellt nervös utan känner mig ganska lugn under bilfärden. Framme vid Brillo-sjukhuset är vi vid 10.30-tiden.

Väl där får jag låsa in mina tillhörigheter i ett skåp och vi sätter oss ner för att vänta på synundersökningen. Ögonkirurgen Janne genomför undersökningen som är lik en vanlig ögonläkarkontroll, bara lite mera omfattande. Mitt synfel mäts med olika linser, jag konstateras vara högerögd och så försöker han få en skymt av ögonbotten i mikroskåpet, det är som vanligt nästan omöjligt för extremt ljuskänsliga mig att hålla ögonen öppna men han verkar nöjd ändå.

När undersökningen är klar säger jag hejdå till maken som går ut på stan, och så sätter jag mig med en sjuksköterska (Lotta) i ett annat rum. Jag får råd om hur ögonen ska skötas, ber om lugnande medel vilket jag också får och de första bedövningsdropparna droppas i ögonen. Det svider lite, men går ändå ganska bra. Jag känner mig ännu ganska lugn, men konstaterar såhär i efterhand att jag inte minns mycket av det vi pratade om.

När operationssalen är klar, får jag gå in och sätta mig på en brits. Jag hälsar på teknikern som ska sköta själva laserapparaten. Jag får ett hårnät och sköterskan Lotta tvättar mitt ansikte samt droppar flera olika sorters droppar i mina ögon. Jag känner mig rädd och orolig och hon lovar att hon kommer att hålla mig i handen under hela operationen. Efteråt lägger jag mig ner på britsen och skjutsas framåt så att huvud och axlar är under maskinen. Kirurgen Janne sitter bakom/ovanför maskinen och mitt huvud. De första momenten är också de mest obehagliga, det övre ögonlocket tejpas upp och en sorts vakumkopp placeras över ögat, inne i själva ögonhålan. Vid det här laget hyperventilerar jag redan och har svårt att lugna ner andningen. Koppen över ögat fylls med någon sorts vätska, de säger åt mig att fokusera på det gröna ljuset och så startar den första lasern, den som ska skapa en flik i hornhinnan. Under det att lasern arbetar är allt svart och jag ser små ljusa prickar, som stjärnor på en himmel.

Sköterskan Lotta pratar hela tiden vänligt med mig och berättar ungefär vad som ska hända härnäst, enda gången hon släpper min hand är för att räcka kirurgen de instrument han behöver. Det jag på förhand varit mest rädd för är ögonblicket då fliken i hornhinnan ska vikas upp, det låter otroligt obehagligt att någon ska röra vid mina ögon, men det hade jag inte behövt oroa mig för alls – jag ser inte klart vad som händer och det känns förstås heller inget alls pga. de bedövande dropparna.

Efter att fliken öppnats startar den andra lasern, jag blir igen ombedd att fokusera på det gröna ljuset och Lotta säger att det kommer att lukta lite bränt nu. Det är ungefär samma lukt som när hår brinner och jag ser ett rött ljus som blinkar. När lasern är klar, penslar kirurgen försiktigt ner fliken i hornhinnan över ögat igen. Sen är allt klart och koppen samt tejpen avlägsnas från ögat.

Eftersom jag hyperventilerat under hela proceduren som tagit kanske en dryg minut, så sticker det våldsamt i fingrar, armar och ben och jag är rädd att jag kommer att svimma av syrebristen. Vi tar en liten paus och jag vilar och försöker få kontroll över andningen igen. När jag lugnat mig något fortsätter vi med det andra ögat, som faktiskt går lite bättre eftersom jag nu vet att jag klarar av det som väntar. Det mest obehagliga är fortfarande vakumkoppen som ska sättas på ögat, min vänstra ögonhåla är trängre än den högra och trycket mot ögat och näsroten när koppen sätts på plats är riktigt obehagligt. Sedan går ju själva proceduren snabbt.

När allt är klart får jag försiktigt sätta mig upp och sköterskan ger mig lite saft att dricka. Det känns som om jag har skräp i ögonen och jag kan inte hålla dem öppna speciellt mycket, men noterar ändå att jag kan se visarna på klockan som sitter på väggen mittemot. Sen leds jag på skakiga ben till det mörka vilorummet, där jag får sitta i drygt en timme. Jag får kaffe, choklad och en filt eftersom jag fryser och helst skulle vilja somna. Det är säkert en kombination av spänningen som släpper, och det lugnande medlet som först nu verkar ha kickat in med full verkan...

Under tiden i vilorummet droppar sköterskorna återfuktande droppar i mina ögon och när det har gått en timme eller kanske en och en halv, får jag komma på synkontroll med Janne igen. Han frågar om jag kan urskilja några av siffrorna på tavlan och det kan jag, åtminstone en tvåa och en fyra ser jag och han är nöjd – nu har jag redan tillräcklig synskärpa för att få köra bil! Jag tänker för mig själv att jag vill verkligen inte veta att det finns chaufförer ute på vägarna som inte ser bättre än sådär, allt är fortfarande mycket dimmigt och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Janne undersöker med mikroskåpet igen, det är om möjligt ännu svårare att öppna ögonen nu, och sen säger han att allt ser bra ut och jag får åka hem! Jag ska komma på efterkontroll om en månad, men den kan göras i Jakobstad så jag behöver inte ta mig till Vasa igen. 

Maken kommer och hämtar mig, och rustad med tättslutande solglasögon går jag ut på stan. Jag märker ju att jag faktiskt ser riktigt bra men är väldigt ljuskänslig och trött. Stormen som blåser med 25 sekundmeter torkar ut mina ögon, så vi går hastigt in till apoteket för att hämta alla de nödvändiga dropparna jag ska använda i flera månader framöver. 

Efteråt firar vi med att äta Finlands godaste sushi på restaurang Magokoro i Rewell Center samt kaffe och en jättegod Pätkis-våffla på Café de Paris innan vi åker hem. Det är förstås lite tråkigt att jag inte orkar se mera av Vasa när vi så sällan är där, men jag är fortfarande jättetrött och har svårt att fokusera blicken så jag vill bara hem. Jag halvsover i bilen hela vägen hem, orkar inte ens prata. 

På kvällen tejpar jag fast ögonskydden jag fått (så jag inte ska råka klia/peta i mina ögon nattetid) och dottern och jag konstaterar roat att jag ser ut som en stor spyfluga! Natten går bra och ögonen känns bara lite torra när jag vaknar på morgonen. Synen är helt okej – på långt håll ser jag väldigt bra medan det är svårt att fokusera på nära håll, och att läsa text både i böcker och på skärmar får mig fort väldigt trött i ögonen och i huvudet. Jag noterar också att jag har ganska dåligt mörkerseende, egentligen ser jag inte bättre än jag gjorde utan glasögon på morgonen när lamporna i sovrummet är släckta. Jag har också svårt att fokusera på väckarklockans visare. 

Under både lördag och söndag är jag mycket trött, jag tror att min hjärna kämpar med att få ihop de nya synbilderna till något vettigt och jag märker att bilden glider isär och förlorar fokus varje gång jag blir för trött. På eftermiddagarna ligger jag och vilar i ett mörkt rum, jag fortsätter droppa mina ögondroppar mycket ofta och försöker blunda mycket för att vila ögonen. På måndag morgon går det riktigt bra att köra bil till jobbet, men jag märker att det är tungt att sitta framför datorn och får ta många pauser. Synfältet är ännu lite dimmigt och oskarpt, speciellt på nära håll. Jag kommer nog att behöva ge det flera veckor, om inte månader, innan ögonen läkt helt och hjärnan ställt om sig till den nya verkligheten. Är ändå försiktigt hoppfull om att detta ska bli bra i sinom tid. 

Sista selfien med glasögon, på användardagar med jobbet.

Första dagen på jobb efter operationen, försöker anpassa mig till den nya verkligheten. 

Suddig bild från idag, snart skulle jag få använda ögonsmink om jag ville men jag droppar ännu fuktande droppar i mina ögon flera gånger i timmen, så jag tror nog jag avstår från smink ett bra tag till.