Gravid vecka 40

Gravid i vecka 40! Slutspurten! Sista uppförsbacken! Jag kan se mållinjen! Osv.

Så lite tid kvar, och samtidigt alldeles för mycket. Det är tungt nu (och ingen som ser mig eller bilderna nedan kan väl tvivla på det).

De dagar jag får må hyfsat bra vaggar jag omkring, försöker vila och är tacksam att jag ännu kan trycka bort tankarna på att jag faktiskt ska genomgå en förlossning till...och det väldigt snart... Och de dagar (som tyvärr är desto fler) när jag har ont eller mår dåligt så önskar jag inget hellre än något skulle hända så det är över någon gång. Jag antar babyn kommer när jag verkligen inte bryr mig ett skit om hur det går mera, bara den kommer ut någon gång. 

Rund som en fullmåne. Ser rätt absurt ut.

Tänkte fylla i samma lista som jag gjorde när jag var i vecka 18, kul att ha som jämförelse.

Illamående: Bara när jag ätit något olämpligt. Listan på vad min mage inte verkar gilla blir allt längre, men överst står vetemjöl, socker och för mycket kolhydrater. Har med sorg i hjärtat fått låta bli bullapåsen och äter bara glass istället...

 

Halsbränna: Den kanske mest vidriga åkomman av dem alla. Helt seriöst. Fick omeprazol-tabletter efter ungefär halva graviditeten och de gör väl det liiiite bättre - åtminstone tar de bort den hemska brännande känslan. Men eftersom magmunnen vägrar hålla tätt ligger jag likt förbannat och idisslar maginnehållet likt en annan ko varje gång jag lägger mig ner för att vila. Receptfria tabletter äter jag som godis (oväntad bonus: eftersom de består till största delen av magnesium har jag inga besvär med vadkramper denna gång!) och nu i veckan köpte jag en ny sort som visserligen är det äckligaste jag någonsin ätit, men som lägger sig som ett lock över maginnehållet och faktiskt *peppar peppar* verkar fungera rätt bra!

 
Rygg- och bäckenbesvär:  Oh ja. Förvisso väntat, men fortfarande mycket ovälkommet. Det konstiga är att foglossningen inte är konstant denna gång (till skillnad från förra gången) utan jag kan halta omkring i några dagar och släpa mitt vänsterben efter mig, för att sen vakna upp en morgon och kunna röra mig näst intill obehindrat några dagar. Skumt, men har antagligen att göra med hur babyn lagt sig. Ryggsmärtorna har dock tilltagit i takt med att magen växt och jag orkar inte gå några långa stunder innan jag igen får lägga mig för att vila.

Viktökning: Skulle tippa på runt 14-15 kilo. Inte något jag funderar så mycket över, eftersom jag vet att amningen fick mig att rasa i vikt sist. Räknar kallt med något liknande denna gång.

Cravings: Njae, har inte haft så många såna denna gång. Överlag småäter jag dock mycket mera än jag annars gör, och jag som inte brukar köpa godis mer än nån enstaka gång per år har helt plötsligt börjat äta lösgodis varje vecka.

 

Udda symptom: Det kliiiiiar i mina hand- och fotsulor! Det är så störande, och jag hoppas det inte blir värre så jag måste ta upp det med rådgivningen (kan tyda på att levern inte fungerar optimalt).
Sparkar: Känner inte så mycket sparkar mera, det är nog för trångt där inne. Rätt skönt att slippa de där karatekickarna i magens alla hörn, men såklart oroar jag mig istället för att hen inte rör sig tillräckligt. Nya sensationer uppstår istället när bebis borrar sig ner i bäckenet, det ilar något fruktansvärt och trycker på en massa konstiga ställen.

 

Tänker mycket på: Förlossningen, pendlar mellan att önska att det skulle hända något NU och att önska att vi kan skjuta upp det några veckor till... Har inte öppnat en enda bok om förberedelser denna gång, alla avslappningsövningar och påminnelser om hur ont det kommer att göra gjorde mig bara stressad. BB-väskan är faktiskt åtminstone halvpackad.
Undrar mycket hur jag ska räcka till för två barn och samtidigt inte tappa bort mig själv. Fasar för den kommande långa och mörka vintern där vi kommer att vara isolerade hemma pga sjukdomar. 

 

Pappan: Har lovat ha sin telefon med sig och faktiskt svara i den också. Går väl sisådär med det löftet... Han har gjort sin version av att boa här hemma genom att städa upp i röran, organisera allt i garaget, bygga om två sängar för att vi alla ska ha sovplatser och utan att klaga tagit huvuddelen av både matlagning och städning medan jag mest legat på soffan ♥

Namnförslag: Vi har ett namn som varit ganska självklart ända från början, med samma ursprung som 'Alleria'...det som fått mig att tveka är att det (förstås) är ovanligt, samt att stavningen inte är helt självklar. Jag tycker inte om att krångla till det för folk, men samtidigt har vi inget annat namn vi kan tänka oss. Vi får se när babyn kommer ut, om namnet ser ut att passa hen.

Att sy en enkel babyfilt

Tidigare under graviditeten när magen ännu var i hanterbar storlek, ville jag försöka sy något eget till den kommande babyn. En enkel babyfilt kändes som en lagom svår utmaning!

I tygaffärens fyndkorg hittade jag två underbart mjuka tygbitar av flanell, och sen köpte jag också en meter av ett ganska tunt vaddtyg, sånt som man har till stoppning alltså. 

Jag la ut alla bitarna över bordet, de två flanelltygerna räta mot räta och stoppningen överst. Nålade fast och klippte ut en lagom stor bit, ca 100x100 cm. Flanelltyget var ganska svårt att klippa rakt i, eftersom det gärna drog och rullade sig i kanterna, så istället för att bråka med det sydde jag ihop bitarna som jag ville ha dem med zick-zack-söm och klippte bort det överflödiga tyget i efterhand. 

Kom ihåg att lämna en liten öppning för att kunna vränga filten rätt väg! Öppningen sydde jag sen ihop med små stygn för hand.

Sen avslutade jag med att sy en raksöm (stickning) en bit in från kanten så den blev rak och fin, samt att sy några stygn jämt fördelade över hela filten för att hålla stoppningen på plats vid tvätt. Det blev en mjuk och skön babyfilt och hela projektet tog mig inte mer än någon timma total, perfekt!

Förberedande samtal och diskussioner om sen avnavling

I förra veckan hade jag och maken tid för förlossningsförberedande samtal med en barnmorska vid MÖCS. Jag drog mig verkligen för att åka dit, för jag var rädd för vilket bemötande jag skulle få. Att mina önskemål skulle viftas undan, eller klassas som orimliga, eller att det skulle läggas tid på att övertala mig till att alla medicinska rutinåtgärder är helt nödvändiga och inget man kan välja bort. 

Men jag oroade mig i onödan för vi fick träffa en väldigt trevlig barnmorska som läste igenom det jag skrivit, kommenterade alla detaljer och målade upp många olika alternativa scenarion och frågade hur vi ville göra i sådana fall. Så skönt det kändes med någon som tar en på allvar. Och självklart ska jag slippa läkemedel så länge jag klarar mig bra utan, visar det sen sig att det behövs är jag inte alls oresonlig, men då pratar vi om saken först.

Helt nöjd är jag (förstås) inte, eftersom mina/våra önskemål inte på något sätt är orimliga utan ska beaktas - vid en normal förlossning där allt går bra. Ja, det är ju fint, men det är ju egentligen när det inte går så bra som det vore viktigt att tänka utanför boxen. Till exempel om babyn föds medtagen har den ju större behov än någonsin av att få ha sin navelsträng intakt så länge som möjligt, men nej - då ska det avnavlas och springas ut till akutrummet. Tanken på det gör mig väldigt ledsen, men jag försöker att fokusera på att allt SKA gå bra och att hela förlossningen ska bli lika positiv som förra gången. 

Det enda som orsakade en lite längre diskussion var det (skrattretande) argumentet som förlossningsläkarna står fast vid - att sen avnavling är lika med tre minuter och att efter det finns det risk för att blodet istället rinner från babyn och tillbaka ner i moderkakan. Jag orkade inte försöka överbevisa någon där och då, utan sade bara lugnt att det tror jag verkligen inte ett dugg på, skulle vi människor vara det enda bisarra undantaget där naturen inte sett till att vi kan föda våra barn själva? och att vi vill att navelsträngen lämnas ifred i minst tio minuter eller tills vi säger det är okej. Barnmorskan bekräftade som tur är att eftersom all vård är frivillig är det vi som bestämmer i slutändan och vill vi ha det så så ska de också försöka agera i enlighet med det.

Vetgirig som jag är, ville jag ändå försöka ta reda på var denna märkliga uppfattning kommer ifrån, och har därför sökt i vetenskaplig litteratur för att hitta något om riskerna med sen avnavling. Det enda jag kunnat hitta som har med ovanstående att göra, är vid planerat kejsarsnitt. Då saknas nämligen livmoderns sammandragningar helt, och eftersom det är pulsationerna som överför blodet till barnet kan det omvända ske om barnet hålls på högre nivå än moderkakan (tex på mammans bröst). Det undviks dock lätt om moderkakan tas ut samtidigt med barnet och hålls på en högre nivå, tills allt blod runnit över till bebis. 

Vid en normal vaginal förlossning finns denna risk inte överhuvudtaget (så länge bebis inte lyfts typ en meter upp i luften medan navelsträngen fortfarande arbetar). Medan placentan sitter fast i livmodern pumpas blodet runt på samma sätt som det gjorde när bebis var inne i magen, men i takt med att babyn börjar andas själv och inte behöver syresättas via navelsträngen längre så avtar pulsationerna och "ventilerna" i navelsträngens artärer och vener stängs långsamt, så allt babyns blod stannar kvar i dess kropp. 

Så, nu har vi rett ut det missförståndet i alla fall och jag kan tryggt fortsätta kräva sen avnavling för mitt barn. Synd bara att inte alla barn får samma goda start i livet utan att förlossningspersonalen fortsätter med de rent ut sagt skadliga rutinerna att klampa och klippa navelsträngen alldeles för tidigt. 

Sticka tossor och mössa till babyn

Det är inte så lätt att hinna med något annat just nu än det intensiva arbetet på gården och i musteriet, eftersom högsäsongen för äppelmust pågår som bäst just nu. Jag har ändå fått inse mina begränsningar och som gravid i v. 35 är det ganska sällan man hittar mig i musteriet numera. Ryggen och foglossningen säger förstås ifrån, men det som på allvar fått mig att sakta ner är sammandragningarna som verkar komma som ett brev på posten vid minsta ansträngning. 

Även om jag använder det mesta av min lediga tid till att helt enkelt vila mig och göra så lite som möjligt, har jag ändå hunnit handarbeta lite. Jag vill ju så gärna hinna göra lite nytt till den kommande bebisen, så jag hoppas den snällt hålls inne ännu hela oktober så jag hinner bli klar med det jag påbörjat. 

Här har jag stickat babytossor och babymössa av ett riktigt fint och mjukt garn i merinoull, som jag förstås inte kunde motstå när det var specialpris vid Ateljé Victoria i Nykarleby. 

Mössan är en traditionell hjälmmössa/snibbmössa, som stickas som ett stickband med ökningar i ena sidan och minskningar i andra sidan och sen sys ihop. Antalet maskor och varv får man anpassa efter garnets tjocklek och önskad storlek. Här är ett exempel på mönster från Järbo. Denna mössa blev ganska liten, så jag tror jag ska sticka en till som är något större (vi får ju inga små bebisar i släkten direkt).

De söta babytossorna är gjorda enligt Victorias mönster (från bloggen Lykkeliten) fast jag har lagt till en virkad uddkant/picotkant högst upp. Tror jag ska göra fler par i andra färger om jag hinner, de var hemskt lättstickade och roliga att göra.

 

Mammalådan 2016

Efter omröstning i familjen där jag förlorade med rösterna två mot en, blev det bestämt att vi nog skulle tacka ja till babylådan också denna gång. Orsaken till att jag tvekade var att jag inser att vi inte kommer att ha så stor nytta av ytterkläderna i lådan denna gång, de rör sig alla runt storlek 70 vilket förstås är gigantiskt för en nyfödd, men för smått nästa vinter. 

Men som make och dotter förklarade; det är alltid roligt att få paket och det har de ju helt rätt i!

Vi fick hämta ut lådan en solig sommardag och Alleria var förtjust i alla de små plaggen som hon gärna hade velat ha själv.

Förstås förstår jag att uppskatta denna fina förmån, även om det blir så att allt inte kommer till användning. Själva lådan är ju också så fin att man nog täcks ha den framme tex som säng åt babyn att vila i på dagen.

Dessa är några av mina egna favoriter från lådan år 2016 (hela innehållet kan man se på FPA's sidor):

Åkpåsen bara för att mönstret är fint. Bodys med fina färger och tryck. Byxor med öppen fot, glad att de ändrat detta sen sist och har färre sparkbyxor med fot, för de använde vi knappt alls. Mysig pyjamas. 

Ett underställ i ull, har ännu kvar det vi fick åt Alleria och det var tveklöst det mest använda plagget i hennes låda. Pocketblöjan från Pilvi ser ut att ha riktigt bra kvalitet och den kommer jag nog att använda, vikblöjorna är fina som inlägg eller bara annars som trasor åt en liten kräkbaby. 

Hygienprodukterna har också uppdaterats och verkar innehålla det mesta man behöver för skötseln av den nyfödda babyn, mest uppskattar jag nog att slippa köpa en ny nagelsax! Och en gullig liten snuttetrasa som för tillfället är på vift här hemma, eftersom Alleria anser att den nog kunde vara hennes...

Sånt vi gjorde sommaren 2016

En del av sommarens många lediga dagar, enligt min mobilkamera.

I början öste regnet ner. Vi höll på att bli galna. Alleria trotsade vädret för att öva med sin cykel och det gav resultat - i juli lärde hon sig att cykla utan stödhjul!

Vi lekte bönder och höbärgade allt det slagna gräset på äppelodlingen. Maken jobbade med odlingarna var och varannan dag, i alla slags väder.  

Det grävdes en del för att få bort resterna av det gamla garaget och skapa en ny, större gårdsplan och parkering.

Vi fick ett nytt dike vid äppelträden också.

Vi besökte bibban ofta när det regnade. 

Och hängde i det fina nya sagorummet. 

Vi matade en igelkott. 

Och gick på traktormuseum där man fick provsitta precis allt man ville.  

Sen hjälpte vi till att arrangera Socklots sommarfest, Grisselödagen. 

Med program för både stora och små.

Vi stekte plättar i mormors gjutjärnspanna.

Och hängde hemma i grönskan när det äntligen blev för varmt att göra något annat. 

Eller så simmade vi och åt glass på café.

Vi begravde makens morfar. Den sista ur vår äldre generation.

Magen och jag i lånta kläder var med förstås. 

Vi åkte båt men fick ingen fisk. Faster och Alleria hade kul ändå.

Jag var också med. Sen fick jag sammandragningar som aldrig ville ge med sig, så det blev ett besök på mödrapoli och inga fler båtfärder för min del i sommar. 

Men sommarteater går jag gärna på! 

Alleria uppskattade verkligen Alice i Underlandet. 

De är lagom galna där i Purmo.

Pappan och Alleria sov i tält. Det var nog spännande. 

Kändes lite ensamt härinne, men runt tretiden fick jag sällskap i sovrummet igen :) 

När Alleria väl lärt sig cykla utan stödhjul, cyklade hon ända till mormors i Socklot! 7-8 km, inte illa. 

Och som en fin avslutning på juli månad, åt maken och jag en efterlängtad middag på Steakhouse Ludwig. Med efterrätt och allt. 

Att fira en femåring

Så mycket firande vi hann med förra helgen! Vår fina, empatiska, förståndiga och för det mesta helt underbara tjej fyllde hela fem år, och i år skulle det firas ordentligt med både ett riktigt kompiskalas och ett traditionellt släktkalas. 

Vi inledde firandet med lördagens kompiskalas som bestod av fyra förväntansfulla och finklädda tjejer förutom födelsedagsbarnet själv. Antalet var precis lagom många för oss att klara av på en gång, så uppspelta som de var! 

Istället för tårta som ingen ändå äter, blev det glassbuffé med olika tilltugg och kokosbollar som Alleria hade bakat helt själv. Sen var vi så smarta att vi planerat enbart uteaktiviteter (eftersom vi bor i en liten radhuslägenhet) och som tur är hade vi tur med vädret också.

Pappan hade fixat en jättefin och populär hinderbana med slalompinnar, bockar att klättra över/krypa under/över, plattor att hoppa på, ett stort spindelnät (i torkställningen!) och en madrass att slå kullerbyttor på. Perfekt för en hoper sockerhöga barn att göra av med lite energi i :)

Som avslutning på kalaset hade vi skattjakt som bestod av ledtrådar med bilder och siffror på, och höjdpunkten var förstås att hitta kistan med det glittrande innehållet som de fick dela på. 

 

Ett toppenkalas tyckte nästan-femåringen, och somnade ovaggad den kvällen!

Nästa morgon lyckades vi faktiskt vakna innan födelsedagsbarnet, så vi fick till och med väcka henne med sång och paketöppning.  

Något yrvaken men själaglad nybliven femåring!

Pappan fixade i vanlig ordning en fin födelsedagsfrukost :) 

Och vi dukade kalasbordet i väntan på släktingarna. 

 

 

Glasskakan i form av ett slott var pappans mästerverk, och Alleria och jag hade bakat en del av kakorna glutenfria så hon skulle kunna smaka om hon ville. Smakade gjorde hon, men som vanligt föll inget henne direkt i smaken. Endast kokosbollarna hon själv gjort åt hon flera av, men lika gott så - det är ju faktiskt inget måste att få smak för söta bakverk!

 Kusinen hjälpte till med presentöppningen.

Och resten av födelsedagen (och veckan) tillbringades med att ta hand om de nya små bebisarna! Vilket sjå det är att både mata, kissa, tvätta, byta på och få de små att sova gott  i vagnen :)    

DIY skattkista till barnkalas

Jag bestämde mig alltså för att göra en skattkista till barnkalasets skattjakt och det på enklast möjliga sätt! Efter att ha googlat runt lite för inspiration (Pinterest levererar som vanligt!) så valde jag att utgå från en kartonglåda i lagom storlek som jag faktiskt hittade i kartongåtervinningen...

Först skar jag av den ena av långsidans flikar. På den andra fliken tejpade jag fast en större bit kartong, som jag först rullat runt en kavel för att få den rätta formen. Det blev kistans lock. 



Sen vek jag upp kartongens båda sidoflikar, tejpade fast dem mot locket och klippte bort de hörn som stack ut. Jag använde genomgående målartejp, eftersom den går att måla på. Jag drog också loss så mycket av kartongens tejp och klisterlappar som möjligt.

När stommen till kistan var klar, målade jag den med vanlig vattenfärg i flera lager! Inte så jättehållbart, men huvudsaken var ju att kistan höll ihop till kalaset och att det inte skulle regna på den... Ett nyckelhål och handtag ritade jag också dit, det kan man säkert göra snyggare men jag hade lite tidsbrist :)

Inuti kistan skrynklade jag ihop rosa silkespapper för att fylla upp den lite, och sen var det dags för själva skatten! Jag hade hoppats att få tag på chokladpengar, men det visade sig vara helt omöjligt (tips för den som är ute i god tid är att handla chokladpengar runt julen, då är alla butiker fyllda med dem...). Istället blev det en variant med små cellofanpåsar fyllda med ett godishalsband, en slickpinne och några lösa karameller. 

Ovanpå påsarna satte jag bijouterier som jag fyndat för en billig peng vid loppis. Eftersom det var fem deltagare i kalaset räknade jag noga så det blev fem halsband och tio armband. Det värsta som finns i barnens värld är ju om något är orättvist...

Jag kände mig riktigt nöjd med skattkistan och dess innehåll, och den blev också väldigt uppskattad av barnen! Allt som allt tror jag den kostade mig under 10 euro och alla barnen fick något smått att ta med sig hem (och vi slapp de stora godispåsarna som annars verkar vara standard på barnkalas).