Förberedande samtal och diskussioner om sen avnavling

I förra veckan hade jag och maken tid för förlossningsförberedande samtal med en barnmorska vid MÖCS. Jag drog mig verkligen för att åka dit, för jag var rädd för vilket bemötande jag skulle få. Att mina önskemål skulle viftas undan, eller klassas som orimliga, eller att det skulle läggas tid på att övertala mig till att alla medicinska rutinåtgärder är helt nödvändiga och inget man kan välja bort. 

Men jag oroade mig i onödan för vi fick träffa en väldigt trevlig barnmorska som läste igenom det jag skrivit, kommenterade alla detaljer och målade upp många olika alternativa scenarion och frågade hur vi ville göra i sådana fall. Så skönt det kändes med någon som tar en på allvar. Och självklart ska jag slippa läkemedel så länge jag klarar mig bra utan, visar det sen sig att det behövs är jag inte alls oresonlig, men då pratar vi om saken först.

Helt nöjd är jag (förstås) inte, eftersom mina/våra önskemål inte på något sätt är orimliga utan ska beaktas - vid en normal förlossning där allt går bra. Ja, det är ju fint, men det är ju egentligen när det inte går så bra som det vore viktigt att tänka utanför boxen. Till exempel om babyn föds medtagen har den ju större behov än någonsin av att få ha sin navelsträng intakt så länge som möjligt, men nej - då ska det avnavlas och springas ut till akutrummet. Tanken på det gör mig väldigt ledsen, men jag försöker att fokusera på att allt SKA gå bra och att hela förlossningen ska bli lika positiv som förra gången. 

Det enda som orsakade en lite längre diskussion var det (skrattretande) argumentet som förlossningsläkarna står fast vid - att sen avnavling är lika med tre minuter och att efter det finns det risk för att blodet istället rinner från babyn och tillbaka ner i moderkakan. Jag orkade inte försöka överbevisa någon där och då, utan sade bara lugnt att det tror jag verkligen inte ett dugg på, skulle vi människor vara det enda bisarra undantaget där naturen inte sett till att vi kan föda våra barn själva? och att vi vill att navelsträngen lämnas ifred i minst tio minuter eller tills vi säger det är okej. Barnmorskan bekräftade som tur är att eftersom all vård är frivillig är det vi som bestämmer i slutändan och vill vi ha det så så ska de också försöka agera i enlighet med det.

Vetgirig som jag är, ville jag ändå försöka ta reda på var denna märkliga uppfattning kommer ifrån, och har därför sökt i vetenskaplig litteratur för att hitta något om riskerna med sen avnavling. Det enda jag kunnat hitta som har med ovanstående att göra, är vid planerat kejsarsnitt. Då saknas nämligen livmoderns sammandragningar helt, och eftersom det är pulsationerna som överför blodet till barnet kan det omvända ske om barnet hålls på högre nivå än moderkakan (tex på mammans bröst). Det undviks dock lätt om moderkakan tas ut samtidigt med barnet och hålls på en högre nivå, tills allt blod runnit över till bebis. 

Vid en normal vaginal förlossning finns denna risk inte överhuvudtaget (så länge bebis inte lyfts typ en meter upp i luften medan navelsträngen fortfarande arbetar). Medan placentan sitter fast i livmodern pumpas blodet runt på samma sätt som det gjorde när bebis var inne i magen, men i takt med att babyn börjar andas själv och inte behöver syresättas via navelsträngen längre så avtar pulsationerna och "ventilerna" i navelsträngens artärer och vener stängs långsamt, så allt babyns blod stannar kvar i dess kropp. 

Så, nu har vi rett ut det missförståndet i alla fall och jag kan tryggt fortsätta kräva sen avnavling för mitt barn. Synd bara att inte alla barn får samma goda start i livet utan att förlossningspersonalen fortsätter med de rent ut sagt skadliga rutinerna att klampa och klippa navelsträngen alldeles för tidigt. 

Att bjuda en introvert på middag

Satt här en eftermiddag i soffhörnet med min stickning och lyssnade på En underbar pod med Clara (Underbara Clara) Lidström och Erica Dahlskog (hör gärna på alla avsnitt! De är så fantastiskt trevliga att lyssna på medan man pysslar med sitt) och oj så jag satt och log igenkännande när Clara berättade om hur hon allra helst vill bete sig vid middagsbjudningar. 

Det är kanske fortfarande inte helt socialt accepterat att vilja dra sig undan från middagsbordet så snart det bara går (eller som hon gjorde som barn; sätta sig under bordet och äta) men det är också något jag ofta gör. Att äta tillsammans är trevligt och något jag gärna uppmuntrar, men stojet och stimmet som blir när större sällskap äter tillsammans blir så lätt för mycket. Ljudnivån, barn som spiller ut mjölken, folk som reser sig för att hämta påfyllning, smöret som ska skickas från ena ändan av bordet till den andra - det är så skönt när måltiden börjar vara över och man kan låta barnen lämna bordet, dra undan sin stol en bit, luta sig tillbaka och inta en mera iakttagande roll. Kunna delta i samtal utan att sitta mitt i den surrande bikupan. Inte behöva lyssna på fem olika konversationer samtidigt medan barnet rycker en i ärmen och vill berätta något hon också. 

Clara berättade att hon inte direkt fått mycket förståelse när hon uttryckt sin önskan att få slå sig ner i en bekväm stol en bit bort, och på det sättet bryta upp cirkeln runt matbordet, och säkert är det ett svårförståeligt beteende för alla extroverta människor - där går hon och sätter sig i ett hörn?! Varför vill hon inte umgås? Men för någon som snabbt dräneras på energi i högljudda och stojiga miljöer är det rent utav nödvändigt för att orka vara med i sällskapet. 

En extrovert människa hittar sin energi i att umgås med andra, en introvert person behöver självsamhet (utmärkt nyord) för att återställa sin energibalans. Det behöver finnas plats och förståelse för alla varianter. 

Ur boken Själv - Kraften i egentid av Linus Jonkman.

Gravid vecka 27

Nu är jag alldeles i slutet av graviditetens andra trimester och tänkte försöka sammanfatta läget just nu.

Vecka: 26+5 - vi är alltså nere på tvåsiffrigt nu. Drygt 90 dagar kvar.

Barnet: Babyn är nu ca 32 cm lång och väger runt ett kg. Huden skyddas av ett lager fosterfett och barnet samlar också på sig allt mer underhudsfett. Barnet har öppnat sina ögon nu, ögonfransarna är fullt utväxta och barnet suger ofta på tummen. Skulle förlossningen starta nu finns det en god chans att barnet överlever.

 





Magen: Här har då tillväxten inte avstannat något än, som alla sa att den skulle göra. Min mage ÄR stor, och ibland blir jag väldigt trött på alla kommentarer om detta faktum. Jag kan ju inte göra så mycket åt saken ändå. Det ska bli skönt nu när jag snart går in i sista tredjedelen av graviditeten - då borde det väl vara okej att också se höggravid ut.

Jag som annars tycker gravida kvinnor är så vackra, har haft svårt att se mig själv som fin denna gång just för att alla hela tiden påminner mig om hur stor jag är. Maken lovade dock att vi ska försöka ta några gravidfoton snart, i ett försök att muntra upp mig lite. Så de osminkade bilderna i inlägget är såna jag fotade på mig själv en morgon, för att samla idéer till den kommande fotograferingen.

 

Vecka 21 till vänster, och 27 till höger.

 

Mående: Jag mår okej just nu och försöker hålla tankarna på att ta en dag i taget och inte bekymra mig så mycket. Halsbrännan blev ett tag helt outhärdlig, men ett snabbt samtal till rådgivningen och lite omeprazol från apoteket håller det på en hanterbar nivå åtminstone. Fast det är ingen behaglig känsla att lägga sig ner på kvällen och känna maginnehållet åka jojo i halsen...

Foglossningen är värre ibland och bättre ibland. Förstås känns det mycket mera dagen efter att jag ansträngt mig (och här använder jag ordet "ansträngt" i dess allra lösaste betydelse, det kan handla om att jag suttit för länge i min kontorsstol, eller att jag gått och handlat till butiken, eller egentligen vad som helst förutom legat i soffan och vilat mig). Fortfarande är det endast och enbart i vänstra sidan/benet, vilket jag tycker är mycket märkligt.

Sammandragningar är också en (ovälkommen) nyhet denna graviditet, de har dykt upp rätt ofta under sommaren och det är svårt att få dem att sluta när de en gång börjat. Efter en åktur i motorbåt för några veckor sedan blev det så pass illa att jag hamnade inne på mödrapoli för en kontroll, men allt var som tur var bra med babyn och sköterskan trodde att jag kanske var uttorkad. Så nu försöker jag få i mig så många liter vatten som jag bara klarar av, varje dag.
 

Jag trodde inte det skulle bli så tungt för mig under sommaren iom. att jag inte är ens höggravid, men jag har nog fått inse att värmen är tung för alla gravida och därmed valt bort en hel del program för att kunna ta det så lugnt som möjligt.

Familjen: Make och barn pratar med magen varje dag och sjunger för den, det är rätt mysigt. Mindre mysigt är det när de försöker puffa på magen för att få gensvar där inifrån, babyn sparkar nämligen väldigt hårt och träffsäkert när den är på det humöret! Annars är Alleria lika positiv som vanligt och pratar och fantiserar väldigt mycket om babyn, men jag märker också på henne att hon blivit oroligare och bekymrar sig om allt möjligt smått. Vår känsliga lilla tjej.



Tankar: Just nu försöker jag att inte tänka så mycket. Jag är glad för var dag där krämporna åtminstone inte blivit värre, och bara jag känner babyn buffa runt där inne. En hel del funderar jag ändå på den kommande förlossningen och det faktum att jag måste till ett nytt sjukhus som jag inte känner till alls. Min rådgivningssköterska har lovat hjälpa mig ta reda på fakta och boka tid för ett samtal med förlossningen om jag skulle vilja det, och det känns väldigt skönt att ha någon som tar mig på allvar.

Jag har också börjat läsa om de böcker jag läste inför första förlossningen (Gudrun Abascal: Att föda och Att möta förlossningssmärtan samt Susanna Heli: Föda utan rädsla) men efter att ha läst allt om smärta och hur den kan mötas tycker jag snarare att jag blev räddare snarare än lugnad... Tror jag ska fokusera mera på att lära mig olika avslappningstekniker och om andningen, snarare än att läsa om hur ont det gör att föda.

Så rullar dagarna vidare, och väldigt snart blir det igen vardag med jobb och dagis för oss alla så nu ska jag försöka njuta av de sista lediga dagarna, oavsett hur mycket det åskar och regnar mellan varven! 

 

Tio frågor om sommaren

Hittade sommarlistan inne hos eminenta christa.fi!

1. Vilket skolvitsord ger du den nordiska sommaren som idé? Motivera.

9 för årets sommar. Full pott om den hade innehållit lite mindre myggor, getingar och ihållande hällregn i början av vår ledighet. Förra sommaren får en 5'a. Eller kanske en 4'a, för i ärlighetens namn kan jag inte ens godkänna den som någon riktig sommar. Alldeles för kallt och för lite sol var det.

2. Vem tillbringar du för lite tid med under sommaren?

Mina vänner som bor för långt borta. Det är hemskt tråkigt att vi träffas så sällan men kanske går det att ändra på saken när vi alla är medelålders och inte har småbarn hemma längre.

3. Vad vill du absolut inte missa under sommaren?

Heta sommardagar och badande barn vid villan, gemensamma lediga dagar med maken även om han mest jobbar på gården medan vi andra latar oss. Solbruna, rufsiga ungar som äter glass varje dag och tycker att "det här, det är livet det!".

4. Vad klarar du dig utan, som de flesta tycks tycka att hör sommaren till?

Alla former av utflykter till nöjesparker, vattenland och annat överbefolkat elände. Allt som innebär mer än en timmes bilåkning.

5. En plats du gillar som du för sällan besöker under sommaren?

Vet inte vad det skulle vara. Trivs nog bäst hemma.

6. Något oväntat du gärna sysselsätter dig med på sommaren?

Det är väl inte speciellt oväntat; jag läser böcker, röjer i skåp, lådor och förråd och är mycket kritisk till den enorma mängden kläder vi samlar på oss och som tydligen ska tvättas jämt.

7. Vilken siffra står det på din solskyddsfaktor?

Använder sällan något solskydd alls. Ibland snor jag lite av barnets kräm om jag vet att jag ska vara ute länge. Smörjer inte heller barnet speciellt bra, men hon älskar krämer så hon smörjer sig ofta själv...
Jag anser att solen gör gott för oss nordbor och det är viktigt att få sol på huden så vi orkar hela långa vintern. Använder man förståndet och är bara korta stunder i solen åt gången så behöver man inte hålla på och kladda in sig med solkräm med ytterst suspekt innehållsförteckning i tid och otid. Barn ska vara bruna (inte brända) efter ett långt sommarlov!

8. Tre somriga favoriträtter?

All mat som lagas av någon annan än mig. Yoghurt med färska bär i. Nyrökt sik/lax.

9. Dina bästa tips för en regnig sommardag om du inte får säga böcker eller filmer?

Vet inte, höll på att bli helt galen av att vara ensam hemma med barnet när det regnade två veckor i sträck. Till och med hon ledsnade på att titta på teve/dator/surfplatta till sist... Vi hängde mycket i bibban och försökte träffa vänner med barn som var lika uttråkade de.

10. Vilka känslor fyller dig i augusti när sommaren börjar ta slut?

I slutet av sommaren känns det bara ledsamt och vemodigt. Men när vardagen börjat igen och alla är tillbaka på jobb och dagis kan jag ändå uppskatta de vackert krispiga höstdagarna, hösten signalerar också lite av en nystart för mig så det är en bra tid att ta tag i nya projekt. Numera är det iofs mest äppelmusteriet som upptar min tid och mina tankar varje höst, i slutet av augusti börjar en ny skördesäsong som vi ser fram emot med förväntan och oro!

Att ta upp en tappad tråd

Kanske ska jag börja blogga igen. Jag har inte riktigt bestämt mig än utan väger för- och nackdelar mot varandra. Å ena sidan har jag verkligen saknat att ha någonstans att skriva, jag försöker fylla i min dagbok åtminstone korta anteckningar om de flesta dagar, men det är helt enkelt inte samma sak som att skriva en flytande text. Jag har nog världens sämsta minne och jag vill inte glömma alla de minnesvärda stunderna i mitt liv, så att skriva ner dem är verkligen livsviktigt för mig. 

Å andra sidan känns det olustigt att veta att allt det jag skriver finns där ute. Jag är inte så orolig för att lämna ut mig själv, jag väljer ju enkelt hur personlig jag vill vara...men i takt med att dottern växer har det växt fram ett naturligt motstånd mot att berätta sånt hon inte själv har godkänt. Jag inser ju vilken integritet hon har redan nu, som snart 5-åring. Det känns inte okej att hon finns med så detaljerat i texter (och bilder) som egentligen ska handla om mig och min vardag. 

Jag övervägde en stängd blogg, eller helt enkelt en dagbok på nätet. Men det är inte heller roligt, jag uppskattar ju möjligheten att kunna dela mina tankar och att vänner kan ta del av vår vardag. Det känns inte heller som om jag behöver oroa mig för att horder av utomstående läser min blogg :) 

Jag övervägde att starta en ny blogg och sätta striktare gränser för innehållet i den. Men jag har ingen större lust att byta adress, bloggplattform och göra om allt det praktiska. 

Jag tror jag har landat i att fortsätta här där jag är van att vara, kanske rensa lite i arkivet och skriva mer om sånt jag finner intressant och lämna familjen utanför lite mera. Fast de nog alltid finns med på ett hörn, de är ju största delen av mitt liv. 

Vi får väl se var jag landar. Nu börjar jag här.

En mörk dag

Så har även svenskarna fått vara med om en mörk dag av det slaget vi tyvärr alltför väl känner till i Finland i och med de flertalet skolskjutningar som inträffat i vårt land. Nu har också Sverige en ny verklighet där våldsbrott med dödlig utgång begås i en skola, riktat mot barn (och deras lärare). En sån kollektiv chock brott som dessa skapar i hela samhället. En obehaglig insikt om att det kunde ha varit den egna familjen som drabbades, att inte ens skolan eller daghemmet som vi anförtror våra barn varje dag är en säker plats. 

Dådet i Sverige får en extra obehaglig dimension eftersom gärningsmannen tydligen var rasist och högerextremist, och våldet riktades mot icke-etniska svenskar. Våld mot invandrare, stenar som kastas mot bussar och anlagda bränder vid asylboenden - är detta något vi européer kommer att få vänja oss att se i fortsättningen? Medborgargarden och självutnämnda rättskipare som tycker det är okej att bryta mot lagen och använda våld för att föra fram sina extrema åsikter som aldrig borde få sett dagsljus ens? 

Det är en sorglig, sorglig och skrämmande utveckling. Mina tankar går till de som drabbats. 

Faksimil från hbl.fi/nyheter 23.10.2015.

En ögonblicksbild av livet

Jag läste ut en bok igår. Den första boken på väldigt länge som uppslukade mig helt från första till sista sidan. Och i början av boken fanns denna korta paragraf som jag har återvänt till många gånger redan, för att den så precist sätter ord på ett fenomen jag ofta känner men aldrig riktigt kan förklara.

Hur foton i efterhand återger en ögonblicksbild av livet; en föraning eller påminnelse om vad som skulle följa sen som vi inte kände till just då. Jag kan se om vi var lyckliga. Om vi var sjuka. Jag kan känna det jag kände då, komma ihåg vad någon sa till mig när bilden togs. Det känns nästan som en inblick i en annan människas liv fast det är mitt eget, och tanken svindlar när jag försöker föreställa mig alla val jag gjort sedan dess, som lett mig dit jag är idag. 

Undrar hur livet skulle se ut om vi gjort andra val? En omöjlig tanke utan ett svar. 

Boken kan jag hursomhelst varmt rekommendera!

Ur boken "Bära barnet hem", av Cilla Naumann.

Femtolasik ögonoperation

Efter 26 år av glasögonbärande håller jag nu på att vänja mig vid en ny verklighet där jag lagt mina brillor på hyllan, kanske för gott. Jag har alltså gjort en ögonoperation med Femtolasik-teknik vid Brillo-sjukhuset i Vasa, och tänkte skriva lite om mina erfarenheter - både för att jag själv inte ska glömma hur det var, och för att det fanns verkligt lite info från dem som faktiskt genomgått denna operation ute på nätet. Kan tänka mig att jag inte är den enda som gärna googlar efter andras upplevelser inför sånt jag ska göra!

Mitt synfel innan operation var strax under -12 dioptri på båda ögonen + astigmatism.

Så, här kommer min berättelse!

På morgonen kör maken och jag till Vasa under tiden höststormen Valio/Roar blåser upp i hela Österbotten. Jag är konstigt nog inte speciellt nervös utan känner mig ganska lugn under bilfärden. Framme vid Brillo-sjukhuset är vi vid 10.30-tiden.

Väl där får jag låsa in mina tillhörigheter i ett skåp och vi sätter oss ner för att vänta på synundersökningen. Ögonkirurgen Janne genomför undersökningen som är lik en vanlig ögonläkarkontroll, bara lite mera omfattande. Mitt synfel mäts med olika linser, jag konstateras vara högerögd och så försöker han få en skymt av ögonbotten i mikroskåpet, det är som vanligt nästan omöjligt för extremt ljuskänsliga mig att hålla ögonen öppna men han verkar nöjd ändå.

När undersökningen är klar säger jag hejdå till maken som går ut på stan, och så sätter jag mig med en sjuksköterska (Lotta) i ett annat rum. Jag får råd om hur ögonen ska skötas, ber om lugnande medel vilket jag också får och de första bedövningsdropparna droppas i ögonen. Det svider lite, men går ändå ganska bra. Jag känner mig ännu ganska lugn, men konstaterar såhär i efterhand att jag inte minns mycket av det vi pratade om.

När operationssalen är klar, får jag gå in och sätta mig på en brits. Jag hälsar på teknikern som ska sköta själva laserapparaten. Jag får ett hårnät och sköterskan Lotta tvättar mitt ansikte samt droppar flera olika sorters droppar i mina ögon. Jag känner mig rädd och orolig och hon lovar att hon kommer att hålla mig i handen under hela operationen. Efteråt lägger jag mig ner på britsen och skjutsas framåt så att huvud och axlar är under maskinen. Kirurgen Janne sitter bakom/ovanför maskinen och mitt huvud. De första momenten är också de mest obehagliga, det övre ögonlocket tejpas upp och en sorts vakumkopp placeras över ögat, inne i själva ögonhålan. Vid det här laget hyperventilerar jag redan och har svårt att lugna ner andningen. Koppen över ögat fylls med någon sorts vätska, de säger åt mig att fokusera på det gröna ljuset och så startar den första lasern, den som ska skapa en flik i hornhinnan. Under det att lasern arbetar är allt svart och jag ser små ljusa prickar, som stjärnor på en himmel.

Sköterskan Lotta pratar hela tiden vänligt med mig och berättar ungefär vad som ska hända härnäst, enda gången hon släpper min hand är för att räcka kirurgen de instrument han behöver. Det jag på förhand varit mest rädd för är ögonblicket då fliken i hornhinnan ska vikas upp, det låter otroligt obehagligt att någon ska röra vid mina ögon, men det hade jag inte behövt oroa mig för alls – jag ser inte klart vad som händer och det känns förstås heller inget alls pga. de bedövande dropparna.

Efter att fliken öppnats startar den andra lasern, jag blir igen ombedd att fokusera på det gröna ljuset och Lotta säger att det kommer att lukta lite bränt nu. Det är ungefär samma lukt som när hår brinner och jag ser ett rött ljus som blinkar. När lasern är klar, penslar kirurgen försiktigt ner fliken i hornhinnan över ögat igen. Sen är allt klart och koppen samt tejpen avlägsnas från ögat.

Eftersom jag hyperventilerat under hela proceduren som tagit kanske en dryg minut, så sticker det våldsamt i fingrar, armar och ben och jag är rädd att jag kommer att svimma av syrebristen. Vi tar en liten paus och jag vilar och försöker få kontroll över andningen igen. När jag lugnat mig något fortsätter vi med det andra ögat, som faktiskt går lite bättre eftersom jag nu vet att jag klarar av det som väntar. Det mest obehagliga är fortfarande vakumkoppen som ska sättas på ögat, min vänstra ögonhåla är trängre än den högra och trycket mot ögat och näsroten när koppen sätts på plats är riktigt obehagligt. Sedan går ju själva proceduren snabbt.

När allt är klart får jag försiktigt sätta mig upp och sköterskan ger mig lite saft att dricka. Det känns som om jag har skräp i ögonen och jag kan inte hålla dem öppna speciellt mycket, men noterar ändå att jag kan se visarna på klockan som sitter på väggen mittemot. Sen leds jag på skakiga ben till det mörka vilorummet, där jag får sitta i drygt en timme. Jag får kaffe, choklad och en filt eftersom jag fryser och helst skulle vilja somna. Det är säkert en kombination av spänningen som släpper, och det lugnande medlet som först nu verkar ha kickat in med full verkan...

Under tiden i vilorummet droppar sköterskorna återfuktande droppar i mina ögon och när det har gått en timme eller kanske en och en halv, får jag komma på synkontroll med Janne igen. Han frågar om jag kan urskilja några av siffrorna på tavlan och det kan jag, åtminstone en tvåa och en fyra ser jag och han är nöjd – nu har jag redan tillräcklig synskärpa för att få köra bil! Jag tänker för mig själv att jag vill verkligen inte veta att det finns chaufförer ute på vägarna som inte ser bättre än sådär, allt är fortfarande mycket dimmigt och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Janne undersöker med mikroskåpet igen, det är om möjligt ännu svårare att öppna ögonen nu, och sen säger han att allt ser bra ut och jag får åka hem! Jag ska komma på efterkontroll om en månad, men den kan göras i Jakobstad så jag behöver inte ta mig till Vasa igen. 

Maken kommer och hämtar mig, och rustad med tättslutande solglasögon går jag ut på stan. Jag märker ju att jag faktiskt ser riktigt bra men är väldigt ljuskänslig och trött. Stormen som blåser med 25 sekundmeter torkar ut mina ögon, så vi går hastigt in till apoteket för att hämta alla de nödvändiga dropparna jag ska använda i flera månader framöver. 

Efteråt firar vi med att äta Finlands godaste sushi på restaurang Magokoro i Rewell Center samt kaffe och en jättegod Pätkis-våffla på Café de Paris innan vi åker hem. Det är förstås lite tråkigt att jag inte orkar se mera av Vasa när vi så sällan är där, men jag är fortfarande jättetrött och har svårt att fokusera blicken så jag vill bara hem. Jag halvsover i bilen hela vägen hem, orkar inte ens prata. 

På kvällen tejpar jag fast ögonskydden jag fått (så jag inte ska råka klia/peta i mina ögon nattetid) och dottern och jag konstaterar roat att jag ser ut som en stor spyfluga! Natten går bra och ögonen känns bara lite torra när jag vaknar på morgonen. Synen är helt okej – på långt håll ser jag väldigt bra medan det är svårt att fokusera på nära håll, och att läsa text både i böcker och på skärmar får mig fort väldigt trött i ögonen och i huvudet. Jag noterar också att jag har ganska dåligt mörkerseende, egentligen ser jag inte bättre än jag gjorde utan glasögon på morgonen när lamporna i sovrummet är släckta. Jag har också svårt att fokusera på väckarklockans visare. 

Under både lördag och söndag är jag mycket trött, jag tror att min hjärna kämpar med att få ihop de nya synbilderna till något vettigt och jag märker att bilden glider isär och förlorar fokus varje gång jag blir för trött. På eftermiddagarna ligger jag och vilar i ett mörkt rum, jag fortsätter droppa mina ögondroppar mycket ofta och försöker blunda mycket för att vila ögonen. På måndag morgon går det riktigt bra att köra bil till jobbet, men jag märker att det är tungt att sitta framför datorn och får ta många pauser. Synfältet är ännu lite dimmigt och oskarpt, speciellt på nära håll. Jag kommer nog att behöva ge det flera veckor, om inte månader, innan ögonen läkt helt och hjärnan ställt om sig till den nya verkligheten. Är ändå försiktigt hoppfull om att detta ska bli bra i sinom tid. 

Sista selfien med glasögon, på användardagar med jobbet.

Första dagen på jobb efter operationen, försöker anpassa mig till den nya verkligheten. 

Suddig bild från idag, snart skulle jag få använda ögonsmink om jag ville men jag droppar ännu fuktande droppar i mina ögon flera gånger i timmen, så jag tror nog jag avstår från smink ett bra tag till.

”Om jag visste att världen kommer att gå under i morgon så skulle jag ändå i dag plantera mitt äppelträd”

Idag har jag åter hittat lusten att skriva. Rubriken är ett citat som brukar tillskrivas Martin Luther, men som hittas i text först under början av 1940-talet, då fascismen spred sig över Europa och demokratin var satt på undantag. Det är inte helt osökt att tankarna går åt det hållet också idag.

Men mer tid än så tänker jag inte ägna åt grubblerier idag. Jag ska fokusera på allt det jag är tacksam över istället. Och skulle nu världen faktiskt gå under en dag, så har vi i alla fall planterat våra äppelträd ♥

Årets saldo blev 19 st träd från Blomqvists plantskola. Av mycket varierande sort, men många ryska sorter blev det - de borde iaf. vara vinterhärdiga. 

Extra kul att testa en och annan lokal äppelsort också. 

När traktorn inte vill starta och man inte har tid att vänta, blir det att jordbruka med handkraft...eller nåja, en jordfräs hade vi till vår hjälp. Det blev ett antal timmar av körande fram och tillbaka innan allt ogräs var borta och vi kunde börja placera ut träden. Maken har skottat all jord, sånt kroppsarbete gillar inte min rygg. 

Orsaken till att vi odlar i så upphöjda bäddar är att åkern just här är väldigt vattensjuk och lerig, och äpplen gillar inte att ha våta fötter. Vi hoppas odlingsbäddarna kan hjälpa lite med den saken. Nu ska bara gallerburar på resterande träd också, hararna får söka sin mat någon annanstans i vinter tack.

När verkligheten tränger sig på

Ibland blir det bara för mycket. Brain overload. Jag mäktar inte med att tänka på, skriva om triviala saker och min trygga lilla vardagsbubbla när jag varje dag matas med bilder på döda, drunknade barn, förtvivlade män och kvinnor som satsat allt och förlorat i kampen för ett bättre, ja ens ett drägligt liv. Jag har stått på just den stranden i Bodrum, Turkiet. Jag har firat en sorglös semester där, badat vid samma strand där livlösa treåringar nu flyter iland.

Jag orkar inte, vill inte ta in mera, vill bara stänga av allt vad internet heter och glömma att det finns människor som lever under förhållanden som är värre än någonting jag kan föreställa mig. Men det är en lyx att kunna blunda, att kunna välja att inte se. Jag vill radera bilderna ur mitt huvud, skänka bort alla mina slantar och välkomna dem hit till vårt fina, stora, tomma land. Alla barnen som är (kunde ha varit) min dotter. Vi har nog plats för er.

Just idag känns orättvisan helt övermäktig. Vem är jag att boka en höstresa till söderns sol och värme för min familj, när det finns andra familjer som offrar allt de har för att ta sig norrut. Vilket hyckleri att påstå att vi inte har råd att hjälpa. Jag är finländare, jag tas emot med öppna armar i vilket land som helst i världen. De andra vill ingen ha, de ska avvisas. Utvisas. Tillbaka till flyktinglägren. Det är min skyldighet att åtminstone se dem. Jag ser. Och jag gråter.

Just idag gör jag det. Väljer den organisation jag tror att bäst kan hjälpa. Skänker en slant. Känner otillräckligheten. Och skriver kanske om vardagliga saker igen när vardagen känns lite mindre outhärdlig.

Om förväntan och tacksamhet

Idag på väg till jobbet mötte jag många små cyklister, på väg till skolan för första gången. Så små de var, med sina jättelika ryggsäckar på ryggen! Kan tänka mig att det är många föräldrar som känner både oro och förväntan idag, när deras små tar steget in i den institution som ska vara deras vardag under så många år framöver. Om bara tre korta år är det vår tur..

Samtidigt hos oss har vi skolat in dottern på dagis förra veckan. Eller ja, hon skolade in sig själv så bra att jag är alldeles förundrad och tacksam över hur bra det gick. Personalen är så bra och allt känns verkligen toppen. Vi är inte bortskämda med enkla lämningar direkt, fast hon trivdes bra hos dagmamman där hon gått i tre år, så har hon alltid hellre velat vara hemma. Hon var nog ett sånt barn som borde ha fått vara hemma längre än hon fick, och för att vi inte kunde ge henne det så kommer jag väl alltid att ha dåligt samvete. 

Hursomhelst känns det bra nu! Och jag är glad över att få vara tillbaka på jobbet och har flera spännande projekt att se fram emot nu under hösten. Jag har verkligen orsak att vara tacksam, jag blir inte rik på det jag gör men jag får all ledig tid jag behöver och har möjlighet att ha Alleria hemma varje onsdag eller så ofta som jag vill det. Min fritid kan aldrig någonsin mätas i pengar. 

Sommaren som gick var kanske inte den varmaste, men vad gör det när vi ändå byggde och jobbade i stort sett varje dag och vi gjorde det tillsammans. Jag är så tacksam över att ha en make som arbetar så hårt, aldrig klagar och aldrig ger upp. Alltid gör klart det han påbörjat. Alltid hjälper till där han behövs. Och om du händelsevis läser detta älskling, så säger jag det verkligen alltför sällan, hur mycket jag uppskattar dig och allt det du gör. 

Den här hösten är jag verkligen lycklig på riktigt. Visst kan det hända att min vanliga nedstämdhet återvänder i takt med höstmörkret, men just nu njuter jag av känslan att de kommande åren kommer att bli minst lika bra som de som gått. Att spännande saker kommer att hända och att min framtid är meningsfull och jag är fylld av tacksamhet.

Vällingavslut

Tandläkaren och andra förståsigpåare började ha sina åsikter, och visst - nog tyckte jag själv också att det kunde vara dags att avsluta frökens nattliga vällingsdrickande vid den mogna åldern av fyra år. Men eftersom hon var så hemskt kär i sin välling kunde vi inte ens ta upp ämnet här hemma utan att tårarna började rinna...vilket dilemma!

Fick så det utmärkta tipset av en kompis att ordna med lite "motivation" i form av klistermärken man kunde samla för varje vällingsfri natt och så en utlovad belöning efter ett visst antal nätter. Jag tog upp det lite försiktigt en morgon när hon faktiskt låtit bli att dricka sin välling under just den natten, och frågade dotra om det fanns något hon hemskt gärna ville göra - jo det fanns det ju. Ett besök till simhallen! 

Eftersom simhallen i Jakobstad är stängd sommartid, passade det ju bra att utlova ett besök till den stora simhallen i Kokkola, dit hon aldrig varit förr. Efter, säg 7 stycken vällingsfria nätter, så skulle vi åka dit! Hon blev så ivrig att vi inte ens behövde göra någon belöningstavla, hon höll noga reda på nätterna själv. Den första natten var hon nog lite olycklig, vred och vände sig men ville inte säga vad som var fel. På morgonen erkände hon att hon nog saknat sin välling lite grann, men att det gått bra ändå. 

Så, en dryg vällingsfri vecka senare blev det Kokkola simhall med alla bassänger och rutschkanor och sedan glass för alla inblandade på vägen hem. Tänk ändå att det var så enkelt att sluta. Ibland oroar jag mig verkligen helt i onödan.

Med kärlek till landet

Det är rent obegripligt hur jag kommit att trivas så bra i den österbottniska myllan där jag också hör hemma. Visserligen har jag aldrig känt någon stark känsla av att jag till varje pris måste komma bort härifrån, visst var det skönt att lämna hemmet för att studera långt hemifrån och se något nytt men jag har nog alltid vetat att jag en dag skulle flytta tillbaka till hemtrakterna. Men att jag faktiskt skulle ta över gården och föräldrahemmet så småningom, nej mitt 20-åriga jag hade nog hånskrattat om någon sagt det till mig då.

Men med åldern och visheten (?) kom tydligen odlingsintresset också. Nu odlar alla i familjen både här och där, i större och mindre skala.

 

Som jag tidigare konstaterat, är det mest att få köra olika maskiner som är min grej. Att gräva för hand funkar inte med min rygg, och det är ju så t-r-å-k-i-g-t när man är ivrig med nya projekt och det går för långsamt fram! Här har vi blandat gödsel och planteringsjord till odlingslådorna. 

Dottern har förstås sin egen låda. Ett samarbetsprojekt mellan morfar, mormor och barnbarn. 

Det är så vackert här. När man förmå se bortom ogräset, vildvuxenheten och allt det som borde göras åtminstone. Jag jobbar på den saken. 

Den utrotningshotade byskolan

Jag läste i dagens ÖT en insändare som väckte många tankar. Insändaren handlade egentligen om Djupsjöbacka skolas nedläggning och 114-åriga historia och skribenten lyckades sätta fingret på många av de funderingar som jag själv haft nu när spartalkot är ett faktum och byaskolornas vara eller icke-vara debatteras häftigt igen. 

Tankar om hur byskolan byggdes i en tid av armod, stora familjer och ont om pengar. Hur hela byn donerade stockar, deltog i byggtalkon och försakade annat för att ha råd med en skola och en avlönad lärare. Hur man sände sina unga till skolan trots att de hade behövts i jordbruket därhemma. Hur man upprätthöll skolverksamheten även under de tunga krigsåren. Hur folkskolan uppstod och hur man insåg att utbildning är nyckeln till en välmående framtid och unnade byns alla barn en skolgång, för att de skulle få fler möjligheter som vuxna än vad deras föräldrar någonsin haft. Något som vårt fattiga land aldrig sparade in på.

Skolvägen var lång även förr och någon skolskjuts var det förstås inte tal om. Det finns många historier liknande den som jag hört av min mosters man, som växte upp på ett litet hemman i Esseskogarna. När han skulle börja skolan som sjuåring, visade hans mamma med handen vart han skulle gå genom skogen. 

- Ditåt ligger skolan. 

Det var bara att börja gå. På vintern gick det lite fortare för då kunde man åka skidor. Men till skolan tog man sig i alla väder.

Nu när vi inte ens behöver försaka något mera för att ha råd eller tid med skolgången, så verkar vi ha glömt varför skolorna en gång byggdes och hur viktiga de varit.

I mitt Österbotten, i hela vårt land läggs byaskolorna nu ner på löpande band, utbildningen och eleverna ska koncentreras till stora centrum med argument som inte enbart är ekonomiska, utan också förment pedagogiska - inlärningen gynnas inte i små skolor, specialklasser är inte möjliga i byaskolor, tvålärarskolor kan inte upprätthålla den höga pedagogiska nivå som krävs, osv. Såna argument är väldigt enkla att ta till, eftersom det är svårt att mäta sanningshalten i dem. Det finns ju inga kontrollstudier eller jämförande forskning mellan olika grupper av elever. 

I slutändan är det ändå ekonomiska argument som väger tyngst, oavsett hur man försöker rättfärdiga beslutet. Som att betydelsen av en liten människas trygga utveckling och goda utbildning eller värdet av en skola för byns överlevnad på något sätt kunde förenklas till något så simpelt som euron och cent. Som att kostnaderna och inbesparingarna någonsin kunde mätas i sin helhet ur ett långt perspektiv.

På något sätt är det symptomatiskt för den tid vi lever i att vi är rikare än någonsin tidigare, men ingenting får kosta något alls. Att vårt vardagliga arbete förenklats så mycket att vi har mer fritid än någonsin förr, men mindre tid att engagera oss i någonting överhuvudtaget. Att vi växt upp i ett välfärdssamhälle som tar hand om oss till den milda grad att vi glömt bort att ta hand om varandra.

Socklots folkskola invigs. Annons i Österbottniska Posten 1884 (nykarlebyvyer.nu).

Socklots andra folkskola byggs 1922 (nykarlebyvyer.nu).

Valdagen 2015

Veckan som var gick i ovanligt rask takt, säkert känns det så bara för att jag har en deadline på en rapport som ska vara skriven före månadens slut, och dagarna bara rasslar förbi utan att jag får särskilt mycket gjort alls.

På vår lediga dag traskade Alleria och jag genom den fortfarande vattendränkta skogen och fiskade i alla lerpölar vi hittade.

Det strålande vädret borde göra mig på gott humör - som jag har längtat efter värmande sol - men just nu känner jag mig ganska trött och initiativlös. Antagligen är det den berömda vårtröttheten som slår till efter en solfattig vinter.

Vi har tittat på granntomtens nybyggen.

Och spanat in vårens första yrvakna groda. Lite kall och stel var den allt.

Vi har firat morfars födelsedag med kort och ballonger.

Och självklart har vi utnyttjat vår rättighet att rösta i riksdagsvalet. Om resultatet finns väl inte mycket annat att säga än att det var ganska väntat. Finlandssvenskarna brukar ju ibland bli anklagade för att vi lever i vår lilla bubbla där SFP är det stora partiet som alla förväntar sig underverk av. Partiet som nationellt sett är ett av de minsta och oftast får kompromissa ganska friskt för att ens rymmas med i regeringssamarbetet.

Men ibland känns det faktiskt bättre att få leva i den lilla men toleranta och vidsynta bubblan, istället för att alltid behöva konfronteras med all ilska där utanför, all främlingsfientlighet och igen få stå till svars för vårt arv och vårt språk som vi tydligen tvingar på majoritetsbefolkningen. 

Det gör mig bedrövad att nationalismen alltid, i alla länder, sticker upp sitt fula tryne i tider av kris. Då när vi mer än någonsin borde inse att vi lever i en global värld och att folk naturligtvis alltid söker en bättre framtid för sig själva och sina barn. Även om det innebär att lämna sitt fosterland och riskera att dö på vägen. De nationalistivrare som vill sluta Finlands gränser och rensa ut allt som inte är finskt och fosterländskt kunde gärna komma ihåg att för bara en generation sedan var det VI som emigrerade till andra länder på jakt efter en bättre framtid. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. 

Ryggont, träning och återhämtning...

Min rygg bara fortsätter att krångla och det känns inte speciellt roligt att jag nu haft tre ryggskott på ganska kort tid. Kände mest för att gråta när smärtan slog till igen, trots att jag försökt vara försiktig(are) och tänka på hur jag lyfter.

 

Mest grubblar jag nu över hur det ska gå att till hösten igen jobba i musteriet och lyfta tunga hinkar fulla med äpplen, om jag inte hinner få fason på min rygg tills dess? Tyvärr är det ju så att ryggrehabilitering tar lång tid, det går inte att komma ifrån, hur gärna jag än önskar en "quick fix"!

 

Några besök till naprapat och fysioterapeut resulterade i alla fall i ett anpassat träningsprogram som jag nu försöker följa så slaviskt jag kan. Uthållighet är inte direkt min starka sida, men det är verkligen inte kul att ha ont heller och få förklara för sin treåring varför mamma inte kan lyfta henne just nu. Måste ha sett underligt ut för andra när jag stel som en pinne stapplade runt på familjegymnastiken i måndags...

 

Nu blir det nog att ta tag i beställningen av det där höj- och sänkbara skrivbordet jag funderade på tidigare, och dessutom överväger jag att testa ett till utseendet ganska lustigt träningsredskap, som tydligen ska vara mycket effektivt mot just ryggskott och onda ryggar i största allmänhet - flexibak heter det. Om någon mot förmodan råkar ha personlig erfarenhet av detta får ni jättegärna berätta åt mig vad ni tyckte!

 

En magisk värld

Vi hade några ärenden i stan och tittade sen som vanligt in på bibban. Efter att ha valt ut några böcker att ta med hem, parkerade Alleria sig bekvämt i en länstol och "läste" vuxenböcker med stort intresse. Oj vilken magisk värld de tättskrivna sidorna fulla av krumelurer måste förmedla till henne! Hon längtar så hett efter att kunna läsa och se med egna ögon vad som är skrivet och inte vara beroende av någon som vill, orkar och har tid att läsa högt.

 

 

Efter en stunds bläddrande sa hon till mig "när jag blir stor mamma, då ska jag läsa hela bibban! Alla böckerna!" Det ger mig nästan rysningar att höra henne uttala exakt samma ord som jag själv sade som liten. Det var mitt stora livsmål; att en dag ha läst precis allt i biblioteket. Slukat varenda bok. En livstids sysselsättning.

 

 

Faktum är att jag var en god bit på väg också, jag började systematiskt plöja hyllmeter efter hyllmeter och hade kommit en bra bit, när jag insåg att biblioteket köper in nya böcker hela tiden och ställer dem bland de böcker jag redan läst! Då kom jag av mig en aning.

 

Men intressen som går i arv alltså. Så fint ändå. 

Vårdagjämning

Varje år väntar jag lika ivrigt på vårdagjämningen - dagen då vinterns mörker äntligen får ge vika för ljuset och den kommande sommaren. De få minuterna extra dagsljus gör förstås ingen nämnvärd skillnad, men åh så upplyftande för min trötta själ som levt så många månader i mörker - nu sträcker vi oss mot solen igen!

Och varje år, några dagar efter det magiska datumet, så orkar solen för första gången på året lyfta sig över garagetaket och skina in i vårt kök. Lika magiskt varje gång. Om några få veckor till, kommer jag varje solig vardagsmorgon att mötas av solen som lyser upp vårt köksgolv och en sömnig katt som trynar sig i värmen. Jag väntar och längtar.

Kemikaliebanta din vardag i små steg; enkla tips som alla kan göra

Jag var med i en diskussion häromdagen om jag är insatt i detta med plaster, gifter och skadliga ämnen i vår vardag och hur mycket jag i så fall orkar engagera mig och tänka på detta. Svaren som folk gav chockade mig faktiskt lite, det var så många som svarade att de har noll koll eller inte alls orkat bry sig om detta. Jag trodde nog att de flesta idag åtminstone försökte tänka på kemikalieproblemet, speciellt de som har små barn hemma, men tydligen är detta för många ännu en av alla de saker som man borde engagera sig i, men inte riktigt hinner eller orkar.

Nå, nu förstår jag att det finns väldigt många saker som man borde tänka på, och intresset för just detta kanske inte är lika stort hos alla. Men ändå anser jag att man kan inte, får inte tillåta sig att vara helt oengagerad när det handlar om saker som påverkar hälsan hos oss alla, hos våra barn! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet och man kan själv välja ut de saker som med en rimlig arbetsinsats gör en stor skillnad.

Visst kan man gå "all in" och börja använda tygblöjor till barnen, göra sin egen deodorant och endast köpa ekologiskt och rättvisemärkt, men det är en stor omställning som både är kostsam och kräver att man läser på ordentligt.

Så, jag tänkte lista några saker att tänka på som faktiskt är enkla på riktigt, små saker som ändå gör en stor skillnad, och med det hoppas att jag kan inspirera någon!

Hemmet: 

• Dammtorka så ofta du orkar och våttorka golven. Kemikalierna samlas upp av dammet och elektronikdamm är allra värst.
• Ha inte elektronik i sovrummen. Elektronik innehåller bl.a. flamskyddsmedel och gifterna samlas  alltså i dammet.
• Städa inte med klorinbaserade rengöringsmedel (spar dem till sanering efter magsjukor!). Det är dumt att städa bort alla nyttiga bakterier som skyddar oss. Städa med vanlig såpa istället.
  

  Ännu bättre: Övergå till miljövänlig städning som t.ex. Enjo (som gör rent med enbart kallt vatten) eller använd naturliga rengörare som finns i köksskåpen, t.ex. ättika och citron.
• Måla med vattenbaserad målarfärg och se till att ventilera alla målade rum ordentligt i flera dygn.
  

  Ännu bättre: Köp Miljömärkt målarfärg eller välj papperstapeter istället.
• Vid renoveringar och nybyggen, lägg inte in PVC-baserade golv (plastmattor). Välj golvmaterial i trä, sten (klinkers), linoleum eller kork.

Kläder:

• Tvätta alla textilier som kläder, sängkläder och gardiner före användning. Bara för att tillverka en t-shirt kan det krävas så mycket som fyra kilo kemikalier per kilo färdigt plagg - det säger sig självt att vi inte vill ha dessa mot huden!
• Använd aldrig sköljmedel eller parfymerade tvättmedel. Det är faktiskt helt onödigt.
• Köp inte kläder med stora plasttryck.
  

  Ännu bättre: Undvik helst blådispersionsfärger (dvs. kläder som färgats starkt blåa) eftersom dessa är mest allergiframkallande. Köp gärna Öko-Tex-märkta kläder och kläder som tillverkats inom EU.
• Handla gärna begagnade kläder, men köp inte gamla regnkläder och vinterhalare (PVC- och fluorkarbonfria alternativ har kommit först de senaste åren).
• Köp gummistövlar i äkta naturgummi - inte plast (som tyvärr säljs som "gummistövlar"). Äkta gummi spricker lite lättare, men håller längre om man smörjer in dem ibland. 
  

  Ännu bättre: Undvik också Gore-Tex-impregnerade skor. Jag vet, de är jättepraktiska i blött väder...

Barnen:

 

Leksaker är svårt. Å ena sidan innehåller tyvärr de allra flesta färgglada leksaker mycket otrevliga kemikalier, å andra sidan kan man ju inte tvinga barnen att leka med kottar och pinnar! Här får det helt enkelt bli en kompromiss mellan barnens önskningar och ens egen vilja att minska på kemikalierna och plastskräpet.

• Köp inte billiga Kinakopior av kända leksaksmärken (t.ex. My Little Pony). Stora leksakstillverkare övervakas så de åtminstone uppfyller minimikraven för gränsvärden vad gäller kemikalier. 
  

  Ännu bättre: Undvik leksaker gjorda i mjuk plast helt, hård plast som i t.ex. legobitar är mera okej.
• Lek inte med gamla leksaker som Barbie från 80- och 90-talen. Medvetenheten om skadliga kemikalier var ännu mindre då. Å andra sidan har de gamla leksakerna antagligen redan läckt ut det mesta av de skadliga ämnena - på dig som lekte med dem då!
• Återvinn genast all gammal elektronik och ge aldrig t.ex. gamla mobiltelefoner som leksaker till barn. Speciellt viktigt med bebisar som stoppar allt i munnen.
• Använd ekologiska våtservetter eller ännu hellre, tvättlappar i tyg för att tvätta bebisar.
• Tvätta gosedjur och snuttefiltar etc. innan barnen får dem.
• Värm aldrig ersättning i plastflaskor i micron. Välj gärna glasflaskor till ersättning och välling, och värm innehållet i vattenbad.
• Välj ersättning och välling som är ekologisk och inte innehåller konstigheter som bl.a. maltodextrin och fettfritt mjölkpulver.

 

Köket:

• Köp så mycket ekologiskt som möjligt (ganska självklar punkt).
• Läs innehållsförteckningar. Välj bort livsmedel som innehåller saker du knappt kan uttala eller har en förteckning längre än bibeln...
• Värm aldrig mat i plastbyttor. Ta ut innehållet och värm direkt på tallriken istället.
• Skippa micropopcorn. Det går utmärkt att poppa själv i kastrull.
• Stek inte i teflonstekpanna. Välj keramiska pannor eller ännu hellre gjutjärn i stället.
• Låt inte köksredskap av svart plast ligga i stekpannor och kastruller, och köp enbart redskap av hög kvalitet. Ännu bättre: Undvik plastredskap helt och använd trä och rostfritt stål i stället.
• Låt aldrig vattenflaskor i plast stå i värme eller direkt solljus. Ännu bättre: Köp drickflaskor i rostfritt stål.

För den som är (eller blev) intresserad och vill lära sig mera, så finns det som vanligt en hel guldgruva på nätet, bl.a. utmärkta bloggen Kemikaliekollen.

 

Bloggaren UnderbaraClara har skrivit en hel del om kemikalier i hemmet:

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2013/03/04/kemikeliebanta-ditt-hem/

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2014/05/27/kemikaliefritt-bebisliv/

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2013/01/30/arets-viktigaste-blogginlagg/

 

Det finns också många läsvärda böcker på temat, bl.a. Den onda badankan och Badskumt av Katarina Johansson.