Det är rent obegripligt hur jag kommit att trivas så bra i den österbottniska myllan där jag också hör hemma. Visserligen har jag aldrig känt någon stark känsla av att jag till varje pris måste komma bort härifrån, visst var det skönt att lämna hemmet för att studera långt hemifrån och se något nytt men jag har nog alltid vetat att jag en dag skulle flytta tillbaka till hemtrakterna. Men att jag faktiskt skulle ta över gården och föräldrahemmet så småningom, nej mitt 20-åriga jag hade nog hånskrattat om någon sagt det till mig då.
Men med åldern och visheten (?) kom tydligen odlingsintresset också. Nu odlar alla i familjen både här och där, i större och mindre skala.
Som jag tidigare konstaterat, är det mest att få köra olika maskiner som är min grej. Att gräva för hand funkar inte med min rygg, och det är ju så t-r-å-k-i-g-t när man är ivrig med nya projekt och det går för långsamt fram! Här har vi blandat gödsel och planteringsjord till odlingslådorna.
Dottern har förstås sin egen låda. Ett samarbetsprojekt mellan morfar, mormor och barnbarn.
Det är så vackert här. När man förmå se bortom ogräset, vildvuxenheten och allt det som borde göras åtminstone. Jag jobbar på den saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar