Gravid vecka 40

Gravid i vecka 40! Slutspurten! Sista uppförsbacken! Jag kan se mållinjen! Osv.

Så lite tid kvar, och samtidigt alldeles för mycket. Det är tungt nu (och ingen som ser mig eller bilderna nedan kan väl tvivla på det).

De dagar jag får må hyfsat bra vaggar jag omkring, försöker vila och är tacksam att jag ännu kan trycka bort tankarna på att jag faktiskt ska genomgå en förlossning till...och det väldigt snart... Och de dagar (som tyvärr är desto fler) när jag har ont eller mår dåligt så önskar jag inget hellre än något skulle hända så det är över någon gång. Jag antar babyn kommer när jag verkligen inte bryr mig ett skit om hur det går mera, bara den kommer ut någon gång. 

Rund som en fullmåne. Ser rätt absurt ut.

Tänkte fylla i samma lista som jag gjorde när jag var i vecka 18, kul att ha som jämförelse.

Illamående: Bara när jag ätit något olämpligt. Listan på vad min mage inte verkar gilla blir allt längre, men överst står vetemjöl, socker och för mycket kolhydrater. Har med sorg i hjärtat fått låta bli bullapåsen och äter bara glass istället...

 

Halsbränna: Den kanske mest vidriga åkomman av dem alla. Helt seriöst. Fick omeprazol-tabletter efter ungefär halva graviditeten och de gör väl det liiiite bättre - åtminstone tar de bort den hemska brännande känslan. Men eftersom magmunnen vägrar hålla tätt ligger jag likt förbannat och idisslar maginnehållet likt en annan ko varje gång jag lägger mig ner för att vila. Receptfria tabletter äter jag som godis (oväntad bonus: eftersom de består till största delen av magnesium har jag inga besvär med vadkramper denna gång!) och nu i veckan köpte jag en ny sort som visserligen är det äckligaste jag någonsin ätit, men som lägger sig som ett lock över maginnehållet och faktiskt *peppar peppar* verkar fungera rätt bra!

 
Rygg- och bäckenbesvär:  Oh ja. Förvisso väntat, men fortfarande mycket ovälkommet. Det konstiga är att foglossningen inte är konstant denna gång (till skillnad från förra gången) utan jag kan halta omkring i några dagar och släpa mitt vänsterben efter mig, för att sen vakna upp en morgon och kunna röra mig näst intill obehindrat några dagar. Skumt, men har antagligen att göra med hur babyn lagt sig. Ryggsmärtorna har dock tilltagit i takt med att magen växt och jag orkar inte gå några långa stunder innan jag igen får lägga mig för att vila.

Viktökning: Skulle tippa på runt 14-15 kilo. Inte något jag funderar så mycket över, eftersom jag vet att amningen fick mig att rasa i vikt sist. Räknar kallt med något liknande denna gång.

Cravings: Njae, har inte haft så många såna denna gång. Överlag småäter jag dock mycket mera än jag annars gör, och jag som inte brukar köpa godis mer än nån enstaka gång per år har helt plötsligt börjat äta lösgodis varje vecka.

 

Udda symptom: Det kliiiiiar i mina hand- och fotsulor! Det är så störande, och jag hoppas det inte blir värre så jag måste ta upp det med rådgivningen (kan tyda på att levern inte fungerar optimalt).
Sparkar: Känner inte så mycket sparkar mera, det är nog för trångt där inne. Rätt skönt att slippa de där karatekickarna i magens alla hörn, men såklart oroar jag mig istället för att hen inte rör sig tillräckligt. Nya sensationer uppstår istället när bebis borrar sig ner i bäckenet, det ilar något fruktansvärt och trycker på en massa konstiga ställen.

 

Tänker mycket på: Förlossningen, pendlar mellan att önska att det skulle hända något NU och att önska att vi kan skjuta upp det några veckor till... Har inte öppnat en enda bok om förberedelser denna gång, alla avslappningsövningar och påminnelser om hur ont det kommer att göra gjorde mig bara stressad. BB-väskan är faktiskt åtminstone halvpackad.
Undrar mycket hur jag ska räcka till för två barn och samtidigt inte tappa bort mig själv. Fasar för den kommande långa och mörka vintern där vi kommer att vara isolerade hemma pga sjukdomar. 

 

Pappan: Har lovat ha sin telefon med sig och faktiskt svara i den också. Går väl sisådär med det löftet... Han har gjort sin version av att boa här hemma genom att städa upp i röran, organisera allt i garaget, bygga om två sängar för att vi alla ska ha sovplatser och utan att klaga tagit huvuddelen av både matlagning och städning medan jag mest legat på soffan ♥

Namnförslag: Vi har ett namn som varit ganska självklart ända från början, med samma ursprung som 'Alleria'...det som fått mig att tveka är att det (förstås) är ovanligt, samt att stavningen inte är helt självklar. Jag tycker inte om att krångla till det för folk, men samtidigt har vi inget annat namn vi kan tänka oss. Vi får se när babyn kommer ut, om namnet ser ut att passa hen.

Förlossningsknep och huskurer

Idag gick jag in i vecka 38 (37+0) och eftersom babyn nu räknas som fullgången är det fritt fram att börja utforska alla husmorsknep för att om möjligt snabba på vräkningen, men framför allt för att få en bra förlossning och en lättare återhämtningstid! 

Om huskurerna har effekt kan man ju aldrig veta, men vissa är i alla fall helt ofarliga att testa (dumma saker som att springa i trappor kan man skippa direkt, det förvärrar bara foglossningen och gör att man är helt slut lagom tills förlossningen börjar och man behöver sina krafter...). 

Nåja, steg ett för mig var att börja dricka hallonbladste dagligen. Inte så stor uppoffring för en som gillar te och tycker bladen smakar ganska gott. I somras plockade och torkade vi en del hallonblad, så i första hand ska jag använda upp dem. Skål!

 Steg två var att inhandla några påsar dadlar. 

 

Tyvärr tycker jag att dadlar är rätt äckliga, så för att jag ska få ner dem var jag tvungen att hitta på något. Jag valde att göra dadelbollar, såna som jämt rekommenderas inom raw food. Nu mina vänner, ska ni inte gå på klyschan att dessa smakar preciiiiiiis som vanliga kokosbollar, ja till och med ännu godare minsann! Det stämmer inte, kan jag meddela - inget som är fullspäckat med nyttigheter kan någonsin slå bakverk fullproppade med smör och socker och annat gott. Men nåja, som nyttigt alternativ kan de få knappt godkänt, och vill man nu tvunget äta dadlar så är detta ett helt acceptabelt sätt att få i sig dem. En varning dock, ät inte fler än en eller två för då får lilla magen bråttom...

Jag höftade en del med receptet men ungefär så här gjorde jag: 

20 dadlar och 2½ dl havregryn mixas grovt ihop. 

Detta var en mardröm för min stackars stavmixer. 

Tillsätt ca 4 msk kakao, 2 tsk vaniljpulver 

(eller vaniljsocker om ni inte har något annat) och flingsalt. 

Fortsätt mixa och blanda och späd med kallt kaffe tills alltsammans 

fått lagom konsistens (jag hällde väl i en liten kopp ungefär). 

Rulla bollarna i kokosflingor och ställ in dem i kylskåpet. 

Ät och njut?

Att sy en enkel babyfilt

Tidigare under graviditeten när magen ännu var i hanterbar storlek, ville jag försöka sy något eget till den kommande babyn. En enkel babyfilt kändes som en lagom svår utmaning!

I tygaffärens fyndkorg hittade jag två underbart mjuka tygbitar av flanell, och sen köpte jag också en meter av ett ganska tunt vaddtyg, sånt som man har till stoppning alltså. 

Jag la ut alla bitarna över bordet, de två flanelltygerna räta mot räta och stoppningen överst. Nålade fast och klippte ut en lagom stor bit, ca 100x100 cm. Flanelltyget var ganska svårt att klippa rakt i, eftersom det gärna drog och rullade sig i kanterna, så istället för att bråka med det sydde jag ihop bitarna som jag ville ha dem med zick-zack-söm och klippte bort det överflödiga tyget i efterhand. 

Kom ihåg att lämna en liten öppning för att kunna vränga filten rätt väg! Öppningen sydde jag sen ihop med små stygn för hand.

Sen avslutade jag med att sy en raksöm (stickning) en bit in från kanten så den blev rak och fin, samt att sy några stygn jämt fördelade över hela filten för att hålla stoppningen på plats vid tvätt. Det blev en mjuk och skön babyfilt och hela projektet tog mig inte mer än någon timma total, perfekt!

Förberedande samtal och diskussioner om sen avnavling

I förra veckan hade jag och maken tid för förlossningsförberedande samtal med en barnmorska vid MÖCS. Jag drog mig verkligen för att åka dit, för jag var rädd för vilket bemötande jag skulle få. Att mina önskemål skulle viftas undan, eller klassas som orimliga, eller att det skulle läggas tid på att övertala mig till att alla medicinska rutinåtgärder är helt nödvändiga och inget man kan välja bort. 

Men jag oroade mig i onödan för vi fick träffa en väldigt trevlig barnmorska som läste igenom det jag skrivit, kommenterade alla detaljer och målade upp många olika alternativa scenarion och frågade hur vi ville göra i sådana fall. Så skönt det kändes med någon som tar en på allvar. Och självklart ska jag slippa läkemedel så länge jag klarar mig bra utan, visar det sen sig att det behövs är jag inte alls oresonlig, men då pratar vi om saken först.

Helt nöjd är jag (förstås) inte, eftersom mina/våra önskemål inte på något sätt är orimliga utan ska beaktas - vid en normal förlossning där allt går bra. Ja, det är ju fint, men det är ju egentligen när det inte går så bra som det vore viktigt att tänka utanför boxen. Till exempel om babyn föds medtagen har den ju större behov än någonsin av att få ha sin navelsträng intakt så länge som möjligt, men nej - då ska det avnavlas och springas ut till akutrummet. Tanken på det gör mig väldigt ledsen, men jag försöker att fokusera på att allt SKA gå bra och att hela förlossningen ska bli lika positiv som förra gången. 

Det enda som orsakade en lite längre diskussion var det (skrattretande) argumentet som förlossningsläkarna står fast vid - att sen avnavling är lika med tre minuter och att efter det finns det risk för att blodet istället rinner från babyn och tillbaka ner i moderkakan. Jag orkade inte försöka överbevisa någon där och då, utan sade bara lugnt att det tror jag verkligen inte ett dugg på, skulle vi människor vara det enda bisarra undantaget där naturen inte sett till att vi kan föda våra barn själva? och att vi vill att navelsträngen lämnas ifred i minst tio minuter eller tills vi säger det är okej. Barnmorskan bekräftade som tur är att eftersom all vård är frivillig är det vi som bestämmer i slutändan och vill vi ha det så så ska de också försöka agera i enlighet med det.

Vetgirig som jag är, ville jag ändå försöka ta reda på var denna märkliga uppfattning kommer ifrån, och har därför sökt i vetenskaplig litteratur för att hitta något om riskerna med sen avnavling. Det enda jag kunnat hitta som har med ovanstående att göra, är vid planerat kejsarsnitt. Då saknas nämligen livmoderns sammandragningar helt, och eftersom det är pulsationerna som överför blodet till barnet kan det omvända ske om barnet hålls på högre nivå än moderkakan (tex på mammans bröst). Det undviks dock lätt om moderkakan tas ut samtidigt med barnet och hålls på en högre nivå, tills allt blod runnit över till bebis. 

Vid en normal vaginal förlossning finns denna risk inte överhuvudtaget (så länge bebis inte lyfts typ en meter upp i luften medan navelsträngen fortfarande arbetar). Medan placentan sitter fast i livmodern pumpas blodet runt på samma sätt som det gjorde när bebis var inne i magen, men i takt med att babyn börjar andas själv och inte behöver syresättas via navelsträngen längre så avtar pulsationerna och "ventilerna" i navelsträngens artärer och vener stängs långsamt, så allt babyns blod stannar kvar i dess kropp. 

Så, nu har vi rett ut det missförståndet i alla fall och jag kan tryggt fortsätta kräva sen avnavling för mitt barn. Synd bara att inte alla barn får samma goda start i livet utan att förlossningspersonalen fortsätter med de rent ut sagt skadliga rutinerna att klampa och klippa navelsträngen alldeles för tidigt. 

Gravidfotografering

Något som aldrig blev av i min första graviditet var att ta bilder på mitt gravida jag, och det har jag kanske ångrat lite i efterhand. Samtidigt är jag allt annat än bekväm framför kameran, så tanken på att gå till en riktig fotograf var inte heller speciellt lockande. Allt eftersom veckorna gick insåg jag att det är lite nu eller aldrig om jag ska hinna få några bilder, och så valde jag att försöka ta dem själv här hemma. Den svåraste utmaningen visade sig vara att få en enhetlig bakgrund nära någon ljuskälla som ett fönster...så tråkigt nog blev jag tvungen att beskära bilderna rätt ordentligt. 

Sen infinner ju sig onekligen frågan vad man ska göra med bilderna sen? Åtminstone jag är nog inte typen som pryder hemmets väggar med lättklädda bilder av mig själv. Jag antar de lär hamna i något album tids nog (läs: om några år när jag kanske har tid med sånt igen) men möjligen kunde jag rama in någon av de mer påklädda bilderna? En eller två kanske kunde stå framme på något diskret ställe. Vi får se, vi har ju ännu inte fått upp en enda bröllopsbild fast vi gifte oss för två år sedan, så det ser inte ljust ut för dessa bilder heller!

Här är i alla fall några av mina mer påklädda favoriter i olika redigerade varianter. Ännu önskar jag mig några bilder på mig och Alleria, och där hela familjen är samlad. Vi får se om det går att få till under oktober.