I förra veckan hade jag och maken tid för förlossningsförberedande samtal med en barnmorska vid MÖCS. Jag drog mig verkligen för att åka dit, för jag var rädd för vilket bemötande jag skulle få. Att mina önskemål skulle viftas undan, eller klassas som orimliga, eller att det skulle läggas tid på att övertala mig till att alla medicinska rutinåtgärder är helt nödvändiga och inget man kan välja bort.
Men jag oroade mig i onödan för vi fick träffa en väldigt trevlig barnmorska som läste igenom det jag skrivit, kommenterade alla detaljer och målade upp många olika alternativa scenarion och frågade hur vi ville göra i sådana fall. Så skönt det kändes med någon som tar en på allvar. Och självklart ska jag slippa läkemedel så länge jag klarar mig bra utan, visar det sen sig att det behövs är jag inte alls oresonlig, men då pratar vi om saken först.
Helt nöjd är jag (förstås) inte, eftersom mina/våra önskemål inte på något sätt är orimliga utan ska beaktas - vid en normal förlossning där allt går bra. Ja, det är ju fint, men det är ju egentligen när det inte går så bra som det vore viktigt att tänka utanför boxen. Till exempel om babyn föds medtagen har den ju större behov än någonsin av att få ha sin navelsträng intakt så länge som möjligt, men nej - då ska det avnavlas och springas ut till akutrummet. Tanken på det gör mig väldigt ledsen, men jag försöker att fokusera på att allt SKA gå bra och att hela förlossningen ska bli lika positiv som förra gången.
Det enda som orsakade en lite längre diskussion var det (skrattretande) argumentet som förlossningsläkarna står fast vid - att sen avnavling är lika med tre minuter och att efter det finns det risk för att blodet istället rinner från babyn och tillbaka ner i moderkakan. Jag orkade inte försöka överbevisa någon där och då, utan sade bara lugnt att det tror jag verkligen inte ett dugg på, skulle vi människor vara det enda bisarra undantaget där naturen inte sett till att vi kan föda våra barn själva? och att vi vill att navelsträngen lämnas ifred i minst tio minuter eller tills vi säger det är okej. Barnmorskan bekräftade som tur är att eftersom all vård är frivillig är det vi som bestämmer i slutändan och vill vi ha det så så ska de också försöka agera i enlighet med det.
Vetgirig som jag är, ville jag ändå försöka ta reda på var denna märkliga uppfattning kommer ifrån, och har därför sökt i vetenskaplig litteratur för att hitta något om riskerna med sen avnavling. Det enda jag kunnat hitta som har med ovanstående att göra, är vid planerat kejsarsnitt. Då saknas nämligen livmoderns sammandragningar helt, och eftersom det är pulsationerna som överför blodet till barnet kan det omvända ske om barnet hålls på högre nivå än moderkakan (tex på mammans bröst). Det undviks dock lätt om moderkakan tas ut samtidigt med barnet och hålls på en högre nivå, tills allt blod runnit över till bebis.
Vid en normal vaginal förlossning finns denna risk inte överhuvudtaget (så länge bebis inte lyfts typ en meter upp i luften medan navelsträngen fortfarande arbetar). Medan placentan sitter fast i livmodern pumpas blodet runt på samma sätt som det gjorde när bebis var inne i magen, men i takt med att babyn börjar andas själv och inte behöver syresättas via navelsträngen längre så avtar pulsationerna och "ventilerna" i navelsträngens artärer och vener stängs långsamt, så allt babyns blod stannar kvar i dess kropp.
Så, nu har vi rett ut det missförståndet i alla fall och jag kan tryggt fortsätta kräva sen avnavling för mitt barn. Synd bara att inte alla barn får samma goda start i livet utan att förlossningspersonalen fortsätter med de rent ut sagt skadliga rutinerna att klampa och klippa navelsträngen alldeles för tidigt.
