Att renovera ett dockskåp, del två

I mars tog jag fram mitt gamla dockskåp från början av 90-talet och började putsa upp det, med tanken att Alleria skulle få det till sin födelsedag. Det första inlägget om mitt dockhusprojekt kan ni läsa här. Jag kom visst så långt att jag målade innertak och började lägga trägolv i hallen, men sen kom andra projekt emellan. Nå, nu är födelsedagen bara några dagar bort, och jag fick lägga i en högre växel för att hinna få det viktigaste klart!

Jag började alltså med att måla alla innertaken vita. 

Sen fortsatte jag med trägolvet i hallen, jag har använt mig av glasspinnar som jag sågat ändorna av och så fäster jag dem med vattenbaserat lim. Tyvärr hade jag lite för få pinnar så det innersta hörnet av golvet är ännu inte klart - vi måste visst äta lite mera glass först!

I vardagsrummet har jag använt en bit riktig tapet som jag satte upp med "tapetklister" som jag blandade själv, i princip är det bara mjöl och vatten! Golvet är ett scrapbookpapper jag hade hemma, de är lite tjockare och mer slittåliga än vanligt papper. 

Här är andra sidan av vardagsrummet. Lite knepigt att skära ut snyggt runt trappan, men jag är inte alltför noga med detaljerna - det är ju ett skåp som ska lekas med och inget utställningsföremål!

När jag kommit så långt kom maken lämpligt nog hem med ett block med jättevackert scrapbooking-papper som han hittat på Lidl! Vilken timing han har. Pappren har i verkligheten glitter på ena sidan och jag skulle tro att det är rena drömtapeten för en fyraåring...

Sovrummet är också klart, här har jag använt det vackra blommiga Lidl-pappret. Den blå väggen är av lite stadigare papper som vi redan hade hemma, och golvet är mera scrapbookingpapper ur mina gömmor. 

Här är ekorrfamiljen som ska få bo i huset. Jag tittade på riktiga dockhusdockor, bl.a. från Lundby, men de var helt fruktansvärt fula och såg ut som Frankensteins monster (ingen överdrift)! Så det fick bli Sylvanian families istället, de är ju åtminstone söta :)

Nu vill jag bara åka hem från jobbet så jag kan göra klart, har lite småfix kvar i badrum och kök och sen tänkte jag försöka hinna med lite möbelpyssel också. Har en idé om att göra gardiner av spetsbitar också. Det är förstås inte hela världen om jag inte hinner med allt jag planerat före fredag, då får sakerna dyka upp lite allteftersom..

Vår lilla potatisodlare

Åter till vår vardag då och en händelse som för min farmor månne inte ha varit den viktigaste på hela året. I helgen var det nämligen hög tid att sätta potatisen. Regn och rusk var det som vanligt, men ska vi vänta på bättre väder blir det ingen potatisskörd i höst. Fast nog är det skamligt att man måste ha på sig "toppaluvan" ännu en vecka in i juni!

Vår kära Massey från 1960-talet tuffar troget vidare, även om det krävdes en liten insats av batteriladdaren först. Jag har kommit fram till den perfekta arbetsfördelningen i familjen. - jag kör alla de stora (tuffa) maskinerna, så får maken ta hand om (det tunga) kroppsarbetet. 

Den rostiga gamla potatissättaren hängde snällt med den också, även om vi varje år funderar om detta ska bli året när vi bokstavligen ramlar av pinn (sittplatserna baktill), då rosten ätit sig igenom någon vital konstruktion. Det har inte skett än i alla fall.

Alleria var själaglad förstås, som fick åka traktor. 

Sen hävdade hon förstås också att hon minsann kunde ALLT om att sätta potatis, och tog till tårarna när hon inte skulle få agera "pääroplockare". Här är det mamma och jag som sätter de första raderna.

Så förstås måste nästan-fyraåringen också få testa. Och förstås hade hon helt rätt - hon plockade potatis som ett riktigt proffs med helt rätt intervall och förstås så ramlade hon inte alls av. Precis som hon sade med andra ord. Ifrågasätt aldrig en bestämd nästan-fyraåring. Så då satte hon och mormor resten av raderna!

Till sist satte vi lök också. Det var hon också fenomenalt bra på (förstås). 

Min insats begränsade sig till att dra upp planteringsraden med en annan maskin. Sen tog regnet över vår nyplanterade åker och vi gick in för en välförtjänt kaffepaus. Med "päärona enteligen i joolen" som min farmor nöjt skulle ha sagt.

Den utrotningshotade byskolan

Jag läste i dagens ÖT en insändare som väckte många tankar. Insändaren handlade egentligen om Djupsjöbacka skolas nedläggning och 114-åriga historia och skribenten lyckades sätta fingret på många av de funderingar som jag själv haft nu när spartalkot är ett faktum och byaskolornas vara eller icke-vara debatteras häftigt igen. 

Tankar om hur byskolan byggdes i en tid av armod, stora familjer och ont om pengar. Hur hela byn donerade stockar, deltog i byggtalkon och försakade annat för att ha råd med en skola och en avlönad lärare. Hur man sände sina unga till skolan trots att de hade behövts i jordbruket därhemma. Hur man upprätthöll skolverksamheten även under de tunga krigsåren. Hur folkskolan uppstod och hur man insåg att utbildning är nyckeln till en välmående framtid och unnade byns alla barn en skolgång, för att de skulle få fler möjligheter som vuxna än vad deras föräldrar någonsin haft. Något som vårt fattiga land aldrig sparade in på.

Skolvägen var lång även förr och någon skolskjuts var det förstås inte tal om. Det finns många historier liknande den som jag hört av min mosters man, som växte upp på ett litet hemman i Esseskogarna. När han skulle börja skolan som sjuåring, visade hans mamma med handen vart han skulle gå genom skogen. 

- Ditåt ligger skolan. 

Det var bara att börja gå. På vintern gick det lite fortare för då kunde man åka skidor. Men till skolan tog man sig i alla väder.

Nu när vi inte ens behöver försaka något mera för att ha råd eller tid med skolgången, så verkar vi ha glömt varför skolorna en gång byggdes och hur viktiga de varit.

I mitt Österbotten, i hela vårt land läggs byaskolorna nu ner på löpande band, utbildningen och eleverna ska koncentreras till stora centrum med argument som inte enbart är ekonomiska, utan också förment pedagogiska - inlärningen gynnas inte i små skolor, specialklasser är inte möjliga i byaskolor, tvålärarskolor kan inte upprätthålla den höga pedagogiska nivå som krävs, osv. Såna argument är väldigt enkla att ta till, eftersom det är svårt att mäta sanningshalten i dem. Det finns ju inga kontrollstudier eller jämförande forskning mellan olika grupper av elever. 

I slutändan är det ändå ekonomiska argument som väger tyngst, oavsett hur man försöker rättfärdiga beslutet. Som att betydelsen av en liten människas trygga utveckling och goda utbildning eller värdet av en skola för byns överlevnad på något sätt kunde förenklas till något så simpelt som euron och cent. Som att kostnaderna och inbesparingarna någonsin kunde mätas i sin helhet ur ett långt perspektiv.

På något sätt är det symptomatiskt för den tid vi lever i att vi är rikare än någonsin tidigare, men ingenting får kosta något alls. Att vårt vardagliga arbete förenklats så mycket att vi har mer fritid än någonsin förr, men mindre tid att engagera oss i någonting överhuvudtaget. Att vi växt upp i ett välfärdssamhälle som tar hand om oss till den milda grad att vi glömt bort att ta hand om varandra.

Socklots folkskola invigs. Annons i Österbottniska Posten 1884 (nykarlebyvyer.nu).

Socklots andra folkskola byggs 1922 (nykarlebyvyer.nu).