Gravidfotografering

Något som aldrig blev av i min första graviditet var att ta bilder på mitt gravida jag, och det har jag kanske ångrat lite i efterhand. Samtidigt är jag allt annat än bekväm framför kameran, så tanken på att gå till en riktig fotograf var inte heller speciellt lockande. Allt eftersom veckorna gick insåg jag att det är lite nu eller aldrig om jag ska hinna få några bilder, och så valde jag att försöka ta dem själv här hemma. Den svåraste utmaningen visade sig vara att få en enhetlig bakgrund nära någon ljuskälla som ett fönster...så tråkigt nog blev jag tvungen att beskära bilderna rätt ordentligt. 

Sen infinner ju sig onekligen frågan vad man ska göra med bilderna sen? Åtminstone jag är nog inte typen som pryder hemmets väggar med lättklädda bilder av mig själv. Jag antar de lär hamna i något album tids nog (läs: om några år när jag kanske har tid med sånt igen) men möjligen kunde jag rama in någon av de mer påklädda bilderna? En eller två kanske kunde stå framme på något diskret ställe. Vi får se, vi har ju ännu inte fått upp en enda bröllopsbild fast vi gifte oss för två år sedan, så det ser inte ljust ut för dessa bilder heller!

Här är i alla fall några av mina mer påklädda favoriter i olika redigerade varianter. Ännu önskar jag mig några bilder på mig och Alleria, och där hela familjen är samlad. Vi får se om det går att få till under oktober.

Att bjuda en introvert på middag

Satt här en eftermiddag i soffhörnet med min stickning och lyssnade på En underbar pod med Clara (Underbara Clara) Lidström och Erica Dahlskog (hör gärna på alla avsnitt! De är så fantastiskt trevliga att lyssna på medan man pysslar med sitt) och oj så jag satt och log igenkännande när Clara berättade om hur hon allra helst vill bete sig vid middagsbjudningar. 

Det är kanske fortfarande inte helt socialt accepterat att vilja dra sig undan från middagsbordet så snart det bara går (eller som hon gjorde som barn; sätta sig under bordet och äta) men det är också något jag ofta gör. Att äta tillsammans är trevligt och något jag gärna uppmuntrar, men stojet och stimmet som blir när större sällskap äter tillsammans blir så lätt för mycket. Ljudnivån, barn som spiller ut mjölken, folk som reser sig för att hämta påfyllning, smöret som ska skickas från ena ändan av bordet till den andra - det är så skönt när måltiden börjar vara över och man kan låta barnen lämna bordet, dra undan sin stol en bit, luta sig tillbaka och inta en mera iakttagande roll. Kunna delta i samtal utan att sitta mitt i den surrande bikupan. Inte behöva lyssna på fem olika konversationer samtidigt medan barnet rycker en i ärmen och vill berätta något hon också. 

Clara berättade att hon inte direkt fått mycket förståelse när hon uttryckt sin önskan att få slå sig ner i en bekväm stol en bit bort, och på det sättet bryta upp cirkeln runt matbordet, och säkert är det ett svårförståeligt beteende för alla extroverta människor - där går hon och sätter sig i ett hörn?! Varför vill hon inte umgås? Men för någon som snabbt dräneras på energi i högljudda och stojiga miljöer är det rent utav nödvändigt för att orka vara med i sällskapet. 

En extrovert människa hittar sin energi i att umgås med andra, en introvert person behöver självsamhet (utmärkt nyord) för att återställa sin energibalans. Det behöver finnas plats och förståelse för alla varianter. 

Ur boken Själv - Kraften i egentid av Linus Jonkman.

Sticka tossor och mössa till babyn

Det är inte så lätt att hinna med något annat just nu än det intensiva arbetet på gården och i musteriet, eftersom högsäsongen för äppelmust pågår som bäst just nu. Jag har ändå fått inse mina begränsningar och som gravid i v. 35 är det ganska sällan man hittar mig i musteriet numera. Ryggen och foglossningen säger förstås ifrån, men det som på allvar fått mig att sakta ner är sammandragningarna som verkar komma som ett brev på posten vid minsta ansträngning. 

Även om jag använder det mesta av min lediga tid till att helt enkelt vila mig och göra så lite som möjligt, har jag ändå hunnit handarbeta lite. Jag vill ju så gärna hinna göra lite nytt till den kommande bebisen, så jag hoppas den snällt hålls inne ännu hela oktober så jag hinner bli klar med det jag påbörjat. 

Här har jag stickat babytossor och babymössa av ett riktigt fint och mjukt garn i merinoull, som jag förstås inte kunde motstå när det var specialpris vid Ateljé Victoria i Nykarleby. 

Mössan är en traditionell hjälmmössa/snibbmössa, som stickas som ett stickband med ökningar i ena sidan och minskningar i andra sidan och sen sys ihop. Antalet maskor och varv får man anpassa efter garnets tjocklek och önskad storlek. Här är ett exempel på mönster från Järbo. Denna mössa blev ganska liten, så jag tror jag ska sticka en till som är något större (vi får ju inga små bebisar i släkten direkt).

De söta babytossorna är gjorda enligt Victorias mönster (från bloggen Lykkeliten) fast jag har lagt till en virkad uddkant/picotkant högst upp. Tror jag ska göra fler par i andra färger om jag hinner, de var hemskt lättstickade och roliga att göra.