Att bjuda en introvert på middag

Satt här en eftermiddag i soffhörnet med min stickning och lyssnade på En underbar pod med Clara (Underbara Clara) Lidström och Erica Dahlskog (hör gärna på alla avsnitt! De är så fantastiskt trevliga att lyssna på medan man pysslar med sitt) och oj så jag satt och log igenkännande när Clara berättade om hur hon allra helst vill bete sig vid middagsbjudningar. 

Det är kanske fortfarande inte helt socialt accepterat att vilja dra sig undan från middagsbordet så snart det bara går (eller som hon gjorde som barn; sätta sig under bordet och äta) men det är också något jag ofta gör. Att äta tillsammans är trevligt och något jag gärna uppmuntrar, men stojet och stimmet som blir när större sällskap äter tillsammans blir så lätt för mycket. Ljudnivån, barn som spiller ut mjölken, folk som reser sig för att hämta påfyllning, smöret som ska skickas från ena ändan av bordet till den andra - det är så skönt när måltiden börjar vara över och man kan låta barnen lämna bordet, dra undan sin stol en bit, luta sig tillbaka och inta en mera iakttagande roll. Kunna delta i samtal utan att sitta mitt i den surrande bikupan. Inte behöva lyssna på fem olika konversationer samtidigt medan barnet rycker en i ärmen och vill berätta något hon också. 

Clara berättade att hon inte direkt fått mycket förståelse när hon uttryckt sin önskan att få slå sig ner i en bekväm stol en bit bort, och på det sättet bryta upp cirkeln runt matbordet, och säkert är det ett svårförståeligt beteende för alla extroverta människor - där går hon och sätter sig i ett hörn?! Varför vill hon inte umgås? Men för någon som snabbt dräneras på energi i högljudda och stojiga miljöer är det rent utav nödvändigt för att orka vara med i sällskapet. 

En extrovert människa hittar sin energi i att umgås med andra, en introvert person behöver självsamhet (utmärkt nyord) för att återställa sin energibalans. Det behöver finnas plats och förståelse för alla varianter. 

Ur boken Själv - Kraften i egentid av Linus Jonkman.

Femtolasik ögonoperation

Efter 26 år av glasögonbärande håller jag nu på att vänja mig vid en ny verklighet där jag lagt mina brillor på hyllan, kanske för gott. Jag har alltså gjort en ögonoperation med Femtolasik-teknik vid Brillo-sjukhuset i Vasa, och tänkte skriva lite om mina erfarenheter - både för att jag själv inte ska glömma hur det var, och för att det fanns verkligt lite info från dem som faktiskt genomgått denna operation ute på nätet. Kan tänka mig att jag inte är den enda som gärna googlar efter andras upplevelser inför sånt jag ska göra!

Mitt synfel innan operation var strax under -12 dioptri på båda ögonen + astigmatism.

Så, här kommer min berättelse!

På morgonen kör maken och jag till Vasa under tiden höststormen Valio/Roar blåser upp i hela Österbotten. Jag är konstigt nog inte speciellt nervös utan känner mig ganska lugn under bilfärden. Framme vid Brillo-sjukhuset är vi vid 10.30-tiden.

Väl där får jag låsa in mina tillhörigheter i ett skåp och vi sätter oss ner för att vänta på synundersökningen. Ögonkirurgen Janne genomför undersökningen som är lik en vanlig ögonläkarkontroll, bara lite mera omfattande. Mitt synfel mäts med olika linser, jag konstateras vara högerögd och så försöker han få en skymt av ögonbotten i mikroskåpet, det är som vanligt nästan omöjligt för extremt ljuskänsliga mig att hålla ögonen öppna men han verkar nöjd ändå.

När undersökningen är klar säger jag hejdå till maken som går ut på stan, och så sätter jag mig med en sjuksköterska (Lotta) i ett annat rum. Jag får råd om hur ögonen ska skötas, ber om lugnande medel vilket jag också får och de första bedövningsdropparna droppas i ögonen. Det svider lite, men går ändå ganska bra. Jag känner mig ännu ganska lugn, men konstaterar såhär i efterhand att jag inte minns mycket av det vi pratade om.

När operationssalen är klar, får jag gå in och sätta mig på en brits. Jag hälsar på teknikern som ska sköta själva laserapparaten. Jag får ett hårnät och sköterskan Lotta tvättar mitt ansikte samt droppar flera olika sorters droppar i mina ögon. Jag känner mig rädd och orolig och hon lovar att hon kommer att hålla mig i handen under hela operationen. Efteråt lägger jag mig ner på britsen och skjutsas framåt så att huvud och axlar är under maskinen. Kirurgen Janne sitter bakom/ovanför maskinen och mitt huvud. De första momenten är också de mest obehagliga, det övre ögonlocket tejpas upp och en sorts vakumkopp placeras över ögat, inne i själva ögonhålan. Vid det här laget hyperventilerar jag redan och har svårt att lugna ner andningen. Koppen över ögat fylls med någon sorts vätska, de säger åt mig att fokusera på det gröna ljuset och så startar den första lasern, den som ska skapa en flik i hornhinnan. Under det att lasern arbetar är allt svart och jag ser små ljusa prickar, som stjärnor på en himmel.

Sköterskan Lotta pratar hela tiden vänligt med mig och berättar ungefär vad som ska hända härnäst, enda gången hon släpper min hand är för att räcka kirurgen de instrument han behöver. Det jag på förhand varit mest rädd för är ögonblicket då fliken i hornhinnan ska vikas upp, det låter otroligt obehagligt att någon ska röra vid mina ögon, men det hade jag inte behövt oroa mig för alls – jag ser inte klart vad som händer och det känns förstås heller inget alls pga. de bedövande dropparna.

Efter att fliken öppnats startar den andra lasern, jag blir igen ombedd att fokusera på det gröna ljuset och Lotta säger att det kommer att lukta lite bränt nu. Det är ungefär samma lukt som när hår brinner och jag ser ett rött ljus som blinkar. När lasern är klar, penslar kirurgen försiktigt ner fliken i hornhinnan över ögat igen. Sen är allt klart och koppen samt tejpen avlägsnas från ögat.

Eftersom jag hyperventilerat under hela proceduren som tagit kanske en dryg minut, så sticker det våldsamt i fingrar, armar och ben och jag är rädd att jag kommer att svimma av syrebristen. Vi tar en liten paus och jag vilar och försöker få kontroll över andningen igen. När jag lugnat mig något fortsätter vi med det andra ögat, som faktiskt går lite bättre eftersom jag nu vet att jag klarar av det som väntar. Det mest obehagliga är fortfarande vakumkoppen som ska sättas på ögat, min vänstra ögonhåla är trängre än den högra och trycket mot ögat och näsroten när koppen sätts på plats är riktigt obehagligt. Sedan går ju själva proceduren snabbt.

När allt är klart får jag försiktigt sätta mig upp och sköterskan ger mig lite saft att dricka. Det känns som om jag har skräp i ögonen och jag kan inte hålla dem öppna speciellt mycket, men noterar ändå att jag kan se visarna på klockan som sitter på väggen mittemot. Sen leds jag på skakiga ben till det mörka vilorummet, där jag får sitta i drygt en timme. Jag får kaffe, choklad och en filt eftersom jag fryser och helst skulle vilja somna. Det är säkert en kombination av spänningen som släpper, och det lugnande medlet som först nu verkar ha kickat in med full verkan...

Under tiden i vilorummet droppar sköterskorna återfuktande droppar i mina ögon och när det har gått en timme eller kanske en och en halv, får jag komma på synkontroll med Janne igen. Han frågar om jag kan urskilja några av siffrorna på tavlan och det kan jag, åtminstone en tvåa och en fyra ser jag och han är nöjd – nu har jag redan tillräcklig synskärpa för att få köra bil! Jag tänker för mig själv att jag vill verkligen inte veta att det finns chaufförer ute på vägarna som inte ser bättre än sådär, allt är fortfarande mycket dimmigt och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Janne undersöker med mikroskåpet igen, det är om möjligt ännu svårare att öppna ögonen nu, och sen säger han att allt ser bra ut och jag får åka hem! Jag ska komma på efterkontroll om en månad, men den kan göras i Jakobstad så jag behöver inte ta mig till Vasa igen. 

Maken kommer och hämtar mig, och rustad med tättslutande solglasögon går jag ut på stan. Jag märker ju att jag faktiskt ser riktigt bra men är väldigt ljuskänslig och trött. Stormen som blåser med 25 sekundmeter torkar ut mina ögon, så vi går hastigt in till apoteket för att hämta alla de nödvändiga dropparna jag ska använda i flera månader framöver. 

Efteråt firar vi med att äta Finlands godaste sushi på restaurang Magokoro i Rewell Center samt kaffe och en jättegod Pätkis-våffla på Café de Paris innan vi åker hem. Det är förstås lite tråkigt att jag inte orkar se mera av Vasa när vi så sällan är där, men jag är fortfarande jättetrött och har svårt att fokusera blicken så jag vill bara hem. Jag halvsover i bilen hela vägen hem, orkar inte ens prata. 

På kvällen tejpar jag fast ögonskydden jag fått (så jag inte ska råka klia/peta i mina ögon nattetid) och dottern och jag konstaterar roat att jag ser ut som en stor spyfluga! Natten går bra och ögonen känns bara lite torra när jag vaknar på morgonen. Synen är helt okej – på långt håll ser jag väldigt bra medan det är svårt att fokusera på nära håll, och att läsa text både i böcker och på skärmar får mig fort väldigt trött i ögonen och i huvudet. Jag noterar också att jag har ganska dåligt mörkerseende, egentligen ser jag inte bättre än jag gjorde utan glasögon på morgonen när lamporna i sovrummet är släckta. Jag har också svårt att fokusera på väckarklockans visare. 

Under både lördag och söndag är jag mycket trött, jag tror att min hjärna kämpar med att få ihop de nya synbilderna till något vettigt och jag märker att bilden glider isär och förlorar fokus varje gång jag blir för trött. På eftermiddagarna ligger jag och vilar i ett mörkt rum, jag fortsätter droppa mina ögondroppar mycket ofta och försöker blunda mycket för att vila ögonen. På måndag morgon går det riktigt bra att köra bil till jobbet, men jag märker att det är tungt att sitta framför datorn och får ta många pauser. Synfältet är ännu lite dimmigt och oskarpt, speciellt på nära håll. Jag kommer nog att behöva ge det flera veckor, om inte månader, innan ögonen läkt helt och hjärnan ställt om sig till den nya verkligheten. Är ändå försiktigt hoppfull om att detta ska bli bra i sinom tid. 

Sista selfien med glasögon, på användardagar med jobbet.

Första dagen på jobb efter operationen, försöker anpassa mig till den nya verkligheten. 

Suddig bild från idag, snart skulle jag få använda ögonsmink om jag ville men jag droppar ännu fuktande droppar i mina ögon flera gånger i timmen, så jag tror nog jag avstår från smink ett bra tag till.

Den utrotningshotade byskolan

Jag läste i dagens ÖT en insändare som väckte många tankar. Insändaren handlade egentligen om Djupsjöbacka skolas nedläggning och 114-åriga historia och skribenten lyckades sätta fingret på många av de funderingar som jag själv haft nu när spartalkot är ett faktum och byaskolornas vara eller icke-vara debatteras häftigt igen. 

Tankar om hur byskolan byggdes i en tid av armod, stora familjer och ont om pengar. Hur hela byn donerade stockar, deltog i byggtalkon och försakade annat för att ha råd med en skola och en avlönad lärare. Hur man sände sina unga till skolan trots att de hade behövts i jordbruket därhemma. Hur man upprätthöll skolverksamheten även under de tunga krigsåren. Hur folkskolan uppstod och hur man insåg att utbildning är nyckeln till en välmående framtid och unnade byns alla barn en skolgång, för att de skulle få fler möjligheter som vuxna än vad deras föräldrar någonsin haft. Något som vårt fattiga land aldrig sparade in på.

Skolvägen var lång även förr och någon skolskjuts var det förstås inte tal om. Det finns många historier liknande den som jag hört av min mosters man, som växte upp på ett litet hemman i Esseskogarna. När han skulle börja skolan som sjuåring, visade hans mamma med handen vart han skulle gå genom skogen. 

- Ditåt ligger skolan. 

Det var bara att börja gå. På vintern gick det lite fortare för då kunde man åka skidor. Men till skolan tog man sig i alla väder.

Nu när vi inte ens behöver försaka något mera för att ha råd eller tid med skolgången, så verkar vi ha glömt varför skolorna en gång byggdes och hur viktiga de varit.

I mitt Österbotten, i hela vårt land läggs byaskolorna nu ner på löpande band, utbildningen och eleverna ska koncentreras till stora centrum med argument som inte enbart är ekonomiska, utan också förment pedagogiska - inlärningen gynnas inte i små skolor, specialklasser är inte möjliga i byaskolor, tvålärarskolor kan inte upprätthålla den höga pedagogiska nivå som krävs, osv. Såna argument är väldigt enkla att ta till, eftersom det är svårt att mäta sanningshalten i dem. Det finns ju inga kontrollstudier eller jämförande forskning mellan olika grupper av elever. 

I slutändan är det ändå ekonomiska argument som väger tyngst, oavsett hur man försöker rättfärdiga beslutet. Som att betydelsen av en liten människas trygga utveckling och goda utbildning eller värdet av en skola för byns överlevnad på något sätt kunde förenklas till något så simpelt som euron och cent. Som att kostnaderna och inbesparingarna någonsin kunde mätas i sin helhet ur ett långt perspektiv.

På något sätt är det symptomatiskt för den tid vi lever i att vi är rikare än någonsin tidigare, men ingenting får kosta något alls. Att vårt vardagliga arbete förenklats så mycket att vi har mer fritid än någonsin förr, men mindre tid att engagera oss i någonting överhuvudtaget. Att vi växt upp i ett välfärdssamhälle som tar hand om oss till den milda grad att vi glömt bort att ta hand om varandra.

Socklots folkskola invigs. Annons i Österbottniska Posten 1884 (nykarlebyvyer.nu).

Socklots andra folkskola byggs 1922 (nykarlebyvyer.nu).

I vårmånaden maj

 

Vi firade den efterlängtade månaden maj, vårmånaden och årets kanske mest förväntansfyllda månad, med att titta på paraden vid Brostugan och höra manskören sjunga in våren. Precis som jag gjort i exakt 30 år, minus de åren jag studerade i Åbo (då stod vi förstås på ett annat berg, Vårdberget i Åbo).

 

 

 

Hyfsat väder detta år!

 

 

Sen åt vi crêpes vid La Creperie de Paris också känt som vattentornet i Nykarleby. Jättegott var det och jag bestämde mig genast för att verkligen försöka återkomma fler gånger i sommar. För nog är det så att man får anstränga sig lite när det finns så många duktiga sommarföretagare i staden, de är alla värda mer än ett besök!

 

 

Någon "majlindo" blev det inte i år då vi fortfarande var rätt krassliga hela familjen, men nästa dag släpade vi oss ut trots milt duggregn och hade picknick vid grillplatsens stora sten. Mjöd och korv men inga munkar i år. Det duger så också.

 

 

Och nu ser jag bara så mycket fram emot att bli helt frisk igen och orka ta itu med allt roligt trädgårdspyssel som väntar! Maj är i sanning den bästa månaden på hela året, så mycket roligt som ännu ligger framför oss!

Snor, sjukdomar och vårens slut

Här är det sjukstuga. Denna vecka, som visserligen är kortare också pga. första maj som är en ledig dag, har jag varit på kontoret två halva dagar. Måste vara någon sorts nytt bottenrekord.

  

Nu tycker jag det får räcka med feber, snor, hosta och sängliggande för hela vår familj, för idag är det Vappen, imorgon är det första maj och då är det sommar för det har Alleria bestämt!

Och så har hon ritat sin pappa på promenad i skogen, väldigt porträttlikt med skägg och allt måste jag säga, haha!

Fyra väggar och ett tak mindre

Det går ganska fort att riva ner. Misstänker det tar betydligt längre tid att bygga upp något nytt...

 

Pang bom bara på en söndagseftermiddag.

Ryggont, träning och återhämtning...

Min rygg bara fortsätter att krångla och det känns inte speciellt roligt att jag nu haft tre ryggskott på ganska kort tid. Kände mest för att gråta när smärtan slog till igen, trots att jag försökt vara försiktig(are) och tänka på hur jag lyfter.

 

Mest grubblar jag nu över hur det ska gå att till hösten igen jobba i musteriet och lyfta tunga hinkar fulla med äpplen, om jag inte hinner få fason på min rygg tills dess? Tyvärr är det ju så att ryggrehabilitering tar lång tid, det går inte att komma ifrån, hur gärna jag än önskar en "quick fix"!

 

Några besök till naprapat och fysioterapeut resulterade i alla fall i ett anpassat träningsprogram som jag nu försöker följa så slaviskt jag kan. Uthållighet är inte direkt min starka sida, men det är verkligen inte kul att ha ont heller och få förklara för sin treåring varför mamma inte kan lyfta henne just nu. Måste ha sett underligt ut för andra när jag stel som en pinne stapplade runt på familjegymnastiken i måndags...

 

Nu blir det nog att ta tag i beställningen av det där höj- och sänkbara skrivbordet jag funderade på tidigare, och dessutom överväger jag att testa ett till utseendet ganska lustigt träningsredskap, som tydligen ska vara mycket effektivt mot just ryggskott och onda ryggar i största allmänhet - flexibak heter det. Om någon mot förmodan råkar ha personlig erfarenhet av detta får ni jättegärna berätta åt mig vad ni tyckte!

 

Att riva och bygga nytt

Årets lilla (stora) projekt då.

 

Vi ska bygga nytt hos mina föräldrar, dels för att de verkligen behöver ett nytt garage då de gamla uthusen börjar ha tjänat färdigt - och dels för att vårt musteri Dalbo Must på hela två säsonger växte ur sina gamla lokaler. Vi behöver helt enkelt mera plats för våra nya mustmaskiner, och för att vara lite effektiva bygger vi ett enda stort hus med både garage och musteri i samma byggnad.

 

 

Men före något kan byggas, måste något annat rivas ner. Så här lerigt och fint såg det ut på gården i helgen, när den ena halvan av uthuset redan är riven och den andra halvan (äntligen) börjar vara tömd. Garaget till höger ska också rivas så småningom.

 

 

Även om huset är i dåligt skick (bl.a. föll taket in en vinter med mycket snö) och vi har pratat om att riva det i många år redan, så känns det lite sorgligt nu när rivningen är ett faktum. Jag passade på att ta några foton innan det blir för sent.

 

 

Under plåttaket syns ännu det gamla pärttaket med sina fina, hyvlade spån.

 

 

Mot söderväggen stod tillbyggnaden som nu är riven. Den delen som står kvar är ena halvan av ett fähus (den andra halvan revs redan för många år sedan) och grunden till huset är ganska gammal - pappa uppskattar att det kunde ha byggts runt tidigt 1900-tal av hans fastrar som bodde på gården.

 

 

Det (med dagens mått) pyttelilla fähuset har som mest huserat 5 kor (oftast färre än så) och några får och med det försörjt en hel familj. Jag står gärna en stund och reflekterar över all historia som ryms i dessa gamla väggar. 

Små och lite större häxor

Vilken skön påskledighet det blev ändå! Vi har väl mest jobbat på som vanligt, vaxat bilar, städat bostäder, släpat skräp, bränt upp skräp, rivit uthus...ja, allt sånt man gör när man är ledig ;)

Årets påskbrasa blev kanske den bästa någonsin, vi hade valt den perfekta platsen som var solig och helt vindstilla, och påskbrasan brann jämt och fint ihop till en liten rykande hög.

Alleria var påskhäxa förstås. Hon har jobbat med sina påskbrev a la Kronobymodell (dvs. en hel A4-teckning som sen viks ihop till ett brev) i flera veckor och fick till sist ihop hela 11 st. Efter att ha sparat två till mor- och farföräldrar blev det nio brev kvar att dela ut till grannarna. 

Ganska lagom många för en som är liten, godis fick hon så det räcker och blir över ändå!

Så här fin var samma lilla häxa år 2013.

Och år 2012, den sötaste lilla häxa jag någonsin sett!

30 going on 60 eller den stora helkroppsrenoveringen

Ibland blir man bara lite trött när allt kommer på en gång. Kanske har jag plötsligt blivit medelålders vid fyllda 30 år då krämporna börjar komma på löpande band? Först var det gallan som akut måste opereras bort och gav mig massor av problem, sen blev min rygg som alltid varit i halvuselt skick allt sämre, och nu ska tänderna också börja bråka?

 

Inte är det ju så roligt att gå till tandläkaren annars heller, och när man motvilligt ringer om en halv-akut tid för att en tand gör ONT och så får man komma fyra (?!) veckor senare (och det bara för att jag gick privat, till HVC var köerna nästan två månader långa) och när man väl kommer dit så hittar tandläkaren inget fel på den tand som värker (?!) men nog tiotals andra fel som borde åtgärdas inom en relativt snar framtid, ja då blir man lite matt...och ser för sitt inre hundralapparna fladdra iväg.

 

Lite nedslående minst sagt när jag alltid varit så noga med att sköta om mina tänder och detta är tacken? Största boven i dramat är väl mitt konstanta tandgnisslande nattetid, trots bettskena i många år är mina tänder både nötta och ömma av det ständiga idisslandet - vad ska det vara bra för riktigt, om det var meningen att jag skulle tugga natt och dag hade jag väl fötts till en ko?

 

 

Och sen har vi ju min höft/rygg då. Efter en promenad på fyra kilometer och massor av frisk luft för min stackars kropp som annars bara ser solen genom kontorsfönstret så belönar den mig med ryggskott!? Vad är nu det frågan om? Mitt tredje sen förra sommaren.

 

Nu har jag ledsnat och överkom till och med min motvilja mot läkare och sjukhus och kors i taket så var de så hjälpsamma så och jag fick remiss till privat fysioterapi! Och dit fick jag sen komma redan nästa dag och då var domen att mina överrörliga leder som är omgivna av svaga muskler ger mycket spända ytliga muskler för att de överkompenserar. Så nu ska jag få ett eget träningsprogram som inte ger mig MERA ont (som det mesta annat jag testat) och sen jäklar i min lilla låda ska jag få min rygg i skick igen och sluta känna mig som en skröplig gammal tant!

Sen ska jag göra något åt jobbsituationen också, läkaren som jag träffade demonstrerade förtjust sitt nya höj- och sänkbara skrivbord åt mig och föreslog att jag skulle be min arbetsgivare om ett sånt, vilket fick mig att skratta - min jobbsituation är ju som vanligt något speciell, och jag är inte ens anställd av det företag där jag jobbar.

 

Med tanke på att den enda utgift som gjorts för en ergonomisk arbetssituation hittills består av införskaffandet av en balansboll som alla på kontoret får dela på, så tror jag inte mina möjligheter att få ett snordyrt skrivbord är jättestora.

 

Men att inte vara formellt anställd innebär också en viss sorts frihet, och jag ska minsann utnyttja den till att hitta någon egen lösning för att variera min arbetsställning. Kanske dags för ett nytt hemmabygge, eller så ett ståbord från IKEA, de är ju inte ens speciellt dyra. Hmm.

Fyra säkra vårtecken i vårt "heimani"

Vårtecken nr 1. Första hamburgarna är grillade.

Vårtecken nr 2. Tankbilens spår efter att ha kört fast i "rapalandi" och fått dras upp med traktorhjälp.

Vårtecken nr 3. "Dyngkärron" är till bredden full med skräp för påskbrasan.

Vårtecken nr 4. Maken och min pappa har börjat på ett av årets många planerade byggen. 

Både plankorna och stockarna som används kommer förresten från vår egen gård. Stockarna har tagits tillvara från gamla hus som rivits och plankorna är sågade av granar vi fällde på gården för något år sedan. 

PS. För den som inte begriper vår vackra dialekt;

heimani - hemmanet

rapalandi - lerigt och blött ställe

dyngkärron - gödselkärra till traktorn.

Ett och annat nytt

 

Världens snedaste bild, men jag ville bara visa den lilla bordslampan som jag fyndade på armaturloppisen som Nykarleby El-affär ordnade häromdagen. Det var minst sagt ett spontaninköp, men jag har saknat något "upplysande" på köksbordet ända sen jag slutligen tvingades inse att julljusstaken måste tillbaka i förrådet (för typ en månad sen då). Kände mig lite extra nöjd då jag såg att lampan var en LampGustaf (de brukar ju göra kvalitetslampor så den kanske inte går sönder för att man nuddar den då) och jag fick sisådär 90€ i rabatt så det kan ju faktiskt klassas som ett äkta fynd.

 

 

Så testar vi också denna lilla lustiga skapelse till luftfuktare här hemma. Vi har, som alla andra väl, problem med den låga luftfuktigheten hemma vintertid och det blir inte bättre av vår vedeldade spis som torkar ut hemmet. Maken hittade en liten ultrasonisk luftfuktare på eBay (naturligtvis, var annars) och visst har fuktprocenten hemma gått upp en aning. Men om inget annat, så ser den också ganska rolig ut där den står och blåser ut sin dimma :)

 

 

Vad annat då, jo vi testade äntligen söndagslunchen vid Juthbacka herrgård! Jättegod mat (speciellt förrättsbordet som jag återvände till så många gånger jag kunde utan att skämmas) och även treåringen gav det hela godkänt - hennes betyg var "god mat, laxen var bäst, leksakerna kunde ha varit fler". Så det lär bli fler besök, det är ju så skönt att slippa laga lunch åtminstone EN dag när man är ledig!

Kemikaliebanta din vardag i små steg; enkla tips som alla kan göra

Jag var med i en diskussion häromdagen om jag är insatt i detta med plaster, gifter och skadliga ämnen i vår vardag och hur mycket jag i så fall orkar engagera mig och tänka på detta. Svaren som folk gav chockade mig faktiskt lite, det var så många som svarade att de har noll koll eller inte alls orkat bry sig om detta. Jag trodde nog att de flesta idag åtminstone försökte tänka på kemikalieproblemet, speciellt de som har små barn hemma, men tydligen är detta för många ännu en av alla de saker som man borde engagera sig i, men inte riktigt hinner eller orkar.

Nå, nu förstår jag att det finns väldigt många saker som man borde tänka på, och intresset för just detta kanske inte är lika stort hos alla. Men ändå anser jag att man kan inte, får inte tillåta sig att vara helt oengagerad när det handlar om saker som påverkar hälsan hos oss alla, hos våra barn! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet och man kan själv välja ut de saker som med en rimlig arbetsinsats gör en stor skillnad.

Visst kan man gå "all in" och börja använda tygblöjor till barnen, göra sin egen deodorant och endast köpa ekologiskt och rättvisemärkt, men det är en stor omställning som både är kostsam och kräver att man läser på ordentligt.

Så, jag tänkte lista några saker att tänka på som faktiskt är enkla på riktigt, små saker som ändå gör en stor skillnad, och med det hoppas att jag kan inspirera någon!

Hemmet: 

• Dammtorka så ofta du orkar och våttorka golven. Kemikalierna samlas upp av dammet och elektronikdamm är allra värst.
• Ha inte elektronik i sovrummen. Elektronik innehåller bl.a. flamskyddsmedel och gifterna samlas  alltså i dammet.
• Städa inte med klorinbaserade rengöringsmedel (spar dem till sanering efter magsjukor!). Det är dumt att städa bort alla nyttiga bakterier som skyddar oss. Städa med vanlig såpa istället.
  

  Ännu bättre: Övergå till miljövänlig städning som t.ex. Enjo (som gör rent med enbart kallt vatten) eller använd naturliga rengörare som finns i köksskåpen, t.ex. ättika och citron.
• Måla med vattenbaserad målarfärg och se till att ventilera alla målade rum ordentligt i flera dygn.
  

  Ännu bättre: Köp Miljömärkt målarfärg eller välj papperstapeter istället.
• Vid renoveringar och nybyggen, lägg inte in PVC-baserade golv (plastmattor). Välj golvmaterial i trä, sten (klinkers), linoleum eller kork.

Kläder:

• Tvätta alla textilier som kläder, sängkläder och gardiner före användning. Bara för att tillverka en t-shirt kan det krävas så mycket som fyra kilo kemikalier per kilo färdigt plagg - det säger sig självt att vi inte vill ha dessa mot huden!
• Använd aldrig sköljmedel eller parfymerade tvättmedel. Det är faktiskt helt onödigt.
• Köp inte kläder med stora plasttryck.
  

  Ännu bättre: Undvik helst blådispersionsfärger (dvs. kläder som färgats starkt blåa) eftersom dessa är mest allergiframkallande. Köp gärna Öko-Tex-märkta kläder och kläder som tillverkats inom EU.
• Handla gärna begagnade kläder, men köp inte gamla regnkläder och vinterhalare (PVC- och fluorkarbonfria alternativ har kommit först de senaste åren).
• Köp gummistövlar i äkta naturgummi - inte plast (som tyvärr säljs som "gummistövlar"). Äkta gummi spricker lite lättare, men håller längre om man smörjer in dem ibland. 
  

  Ännu bättre: Undvik också Gore-Tex-impregnerade skor. Jag vet, de är jättepraktiska i blött väder...

Barnen:

 

Leksaker är svårt. Å ena sidan innehåller tyvärr de allra flesta färgglada leksaker mycket otrevliga kemikalier, å andra sidan kan man ju inte tvinga barnen att leka med kottar och pinnar! Här får det helt enkelt bli en kompromiss mellan barnens önskningar och ens egen vilja att minska på kemikalierna och plastskräpet.

• Köp inte billiga Kinakopior av kända leksaksmärken (t.ex. My Little Pony). Stora leksakstillverkare övervakas så de åtminstone uppfyller minimikraven för gränsvärden vad gäller kemikalier. 
  

  Ännu bättre: Undvik leksaker gjorda i mjuk plast helt, hård plast som i t.ex. legobitar är mera okej.
• Lek inte med gamla leksaker som Barbie från 80- och 90-talen. Medvetenheten om skadliga kemikalier var ännu mindre då. Å andra sidan har de gamla leksakerna antagligen redan läckt ut det mesta av de skadliga ämnena - på dig som lekte med dem då!
• Återvinn genast all gammal elektronik och ge aldrig t.ex. gamla mobiltelefoner som leksaker till barn. Speciellt viktigt med bebisar som stoppar allt i munnen.
• Använd ekologiska våtservetter eller ännu hellre, tvättlappar i tyg för att tvätta bebisar.
• Tvätta gosedjur och snuttefiltar etc. innan barnen får dem.
• Värm aldrig ersättning i plastflaskor i micron. Välj gärna glasflaskor till ersättning och välling, och värm innehållet i vattenbad.
• Välj ersättning och välling som är ekologisk och inte innehåller konstigheter som bl.a. maltodextrin och fettfritt mjölkpulver.

 

Köket:

• Köp så mycket ekologiskt som möjligt (ganska självklar punkt).
• Läs innehållsförteckningar. Välj bort livsmedel som innehåller saker du knappt kan uttala eller har en förteckning längre än bibeln...
• Värm aldrig mat i plastbyttor. Ta ut innehållet och värm direkt på tallriken istället.
• Skippa micropopcorn. Det går utmärkt att poppa själv i kastrull.
• Stek inte i teflonstekpanna. Välj keramiska pannor eller ännu hellre gjutjärn i stället.
• Låt inte köksredskap av svart plast ligga i stekpannor och kastruller, och köp enbart redskap av hög kvalitet. Ännu bättre: Undvik plastredskap helt och använd trä och rostfritt stål i stället.
• Låt aldrig vattenflaskor i plast stå i värme eller direkt solljus. Ännu bättre: Köp drickflaskor i rostfritt stål.

För den som är (eller blev) intresserad och vill lära sig mera, så finns det som vanligt en hel guldgruva på nätet, bl.a. utmärkta bloggen Kemikaliekollen.

 

Bloggaren UnderbaraClara har skrivit en hel del om kemikalier i hemmet:

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2013/03/04/kemikeliebanta-ditt-hem/

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2014/05/27/kemikaliefritt-bebisliv/

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2013/01/30/arets-viktigaste-blogginlagg/

 

Det finns också många läsvärda böcker på temat, bl.a. Den onda badankan och Badskumt av Katarina Johansson.

Onnis runda 2015 - 40 år

Så blev det äntligen dags för Onnis runda - som vi har övat så mycket för! Alla var friska (med nöd och näppe) och snön fanns kvar (tack vare talkokrafter som skrapat dit ungefär all snö som hittades i stan). Och Alleria var på plats för första gången.

Så kul!

 

 

Förutom jag och mormor var också Allerias bästa kompis på plats med sin mamma för att heja på. 

Alleria vid starten med själva Onni, som i 40 år skickat iväg ivriga små skidåkare.

Många åskådare i spåret, också Igelkotten hade hittat sina skidor. 

Mycket nöjd treåring med sin medalj och överraskningspresent!

Ett omväxlande väder, minst sagt

Vilken lustig vinter det är, i väderväg alltså. I lördags bara vräkte snön ner och vi blev nästan insnöade innan plogbilarna hann till oss under söndagen. Säkert 30 cm blötsnö på ett par timmar, Nykarleby fick tydligen mest snö i hela landet.

 

Nu blir det redan andra gången i vinter som temperaturen först sjunker drastiskt, för att sen stiga med sisådär 20 grader nästa dag.

 

 

-22 grader senare idag och +2 grader utlovas på onsdag.

 

Och meteorologiska institutet via ÖT fortsätter imponera med sina prognoser och varningar, jag vet inte jag men -15 grader känns som ett tämligen normalt väder att vänta sig i januari, eller...?