Förberedande samtal och diskussioner om sen avnavling

I förra veckan hade jag och maken tid för förlossningsförberedande samtal med en barnmorska vid MÖCS. Jag drog mig verkligen för att åka dit, för jag var rädd för vilket bemötande jag skulle få. Att mina önskemål skulle viftas undan, eller klassas som orimliga, eller att det skulle läggas tid på att övertala mig till att alla medicinska rutinåtgärder är helt nödvändiga och inget man kan välja bort. 

Men jag oroade mig i onödan för vi fick träffa en väldigt trevlig barnmorska som läste igenom det jag skrivit, kommenterade alla detaljer och målade upp många olika alternativa scenarion och frågade hur vi ville göra i sådana fall. Så skönt det kändes med någon som tar en på allvar. Och självklart ska jag slippa läkemedel så länge jag klarar mig bra utan, visar det sen sig att det behövs är jag inte alls oresonlig, men då pratar vi om saken först.

Helt nöjd är jag (förstås) inte, eftersom mina/våra önskemål inte på något sätt är orimliga utan ska beaktas - vid en normal förlossning där allt går bra. Ja, det är ju fint, men det är ju egentligen när det inte går så bra som det vore viktigt att tänka utanför boxen. Till exempel om babyn föds medtagen har den ju större behov än någonsin av att få ha sin navelsträng intakt så länge som möjligt, men nej - då ska det avnavlas och springas ut till akutrummet. Tanken på det gör mig väldigt ledsen, men jag försöker att fokusera på att allt SKA gå bra och att hela förlossningen ska bli lika positiv som förra gången. 

Det enda som orsakade en lite längre diskussion var det (skrattretande) argumentet som förlossningsläkarna står fast vid - att sen avnavling är lika med tre minuter och att efter det finns det risk för att blodet istället rinner från babyn och tillbaka ner i moderkakan. Jag orkade inte försöka överbevisa någon där och då, utan sade bara lugnt att det tror jag verkligen inte ett dugg på, skulle vi människor vara det enda bisarra undantaget där naturen inte sett till att vi kan föda våra barn själva? och att vi vill att navelsträngen lämnas ifred i minst tio minuter eller tills vi säger det är okej. Barnmorskan bekräftade som tur är att eftersom all vård är frivillig är det vi som bestämmer i slutändan och vill vi ha det så så ska de också försöka agera i enlighet med det.

Vetgirig som jag är, ville jag ändå försöka ta reda på var denna märkliga uppfattning kommer ifrån, och har därför sökt i vetenskaplig litteratur för att hitta något om riskerna med sen avnavling. Det enda jag kunnat hitta som har med ovanstående att göra, är vid planerat kejsarsnitt. Då saknas nämligen livmoderns sammandragningar helt, och eftersom det är pulsationerna som överför blodet till barnet kan det omvända ske om barnet hålls på högre nivå än moderkakan (tex på mammans bröst). Det undviks dock lätt om moderkakan tas ut samtidigt med barnet och hålls på en högre nivå, tills allt blod runnit över till bebis. 

Vid en normal vaginal förlossning finns denna risk inte överhuvudtaget (så länge bebis inte lyfts typ en meter upp i luften medan navelsträngen fortfarande arbetar). Medan placentan sitter fast i livmodern pumpas blodet runt på samma sätt som det gjorde när bebis var inne i magen, men i takt med att babyn börjar andas själv och inte behöver syresättas via navelsträngen längre så avtar pulsationerna och "ventilerna" i navelsträngens artärer och vener stängs långsamt, så allt babyns blod stannar kvar i dess kropp. 

Så, nu har vi rett ut det missförståndet i alla fall och jag kan tryggt fortsätta kräva sen avnavling för mitt barn. Synd bara att inte alla barn får samma goda start i livet utan att förlossningspersonalen fortsätter med de rent ut sagt skadliga rutinerna att klampa och klippa navelsträngen alldeles för tidigt. 

En mörk dag

Så har även svenskarna fått vara med om en mörk dag av det slaget vi tyvärr alltför väl känner till i Finland i och med de flertalet skolskjutningar som inträffat i vårt land. Nu har också Sverige en ny verklighet där våldsbrott med dödlig utgång begås i en skola, riktat mot barn (och deras lärare). En sån kollektiv chock brott som dessa skapar i hela samhället. En obehaglig insikt om att det kunde ha varit den egna familjen som drabbades, att inte ens skolan eller daghemmet som vi anförtror våra barn varje dag är en säker plats. 

Dådet i Sverige får en extra obehaglig dimension eftersom gärningsmannen tydligen var rasist och högerextremist, och våldet riktades mot icke-etniska svenskar. Våld mot invandrare, stenar som kastas mot bussar och anlagda bränder vid asylboenden - är detta något vi européer kommer att få vänja oss att se i fortsättningen? Medborgargarden och självutnämnda rättskipare som tycker det är okej att bryta mot lagen och använda våld för att föra fram sina extrema åsikter som aldrig borde få sett dagsljus ens? 

Det är en sorglig, sorglig och skrämmande utveckling. Mina tankar går till de som drabbats. 

Faksimil från hbl.fi/nyheter 23.10.2015.

När verkligheten tränger sig på

Ibland blir det bara för mycket. Brain overload. Jag mäktar inte med att tänka på, skriva om triviala saker och min trygga lilla vardagsbubbla när jag varje dag matas med bilder på döda, drunknade barn, förtvivlade män och kvinnor som satsat allt och förlorat i kampen för ett bättre, ja ens ett drägligt liv. Jag har stått på just den stranden i Bodrum, Turkiet. Jag har firat en sorglös semester där, badat vid samma strand där livlösa treåringar nu flyter iland.

Jag orkar inte, vill inte ta in mera, vill bara stänga av allt vad internet heter och glömma att det finns människor som lever under förhållanden som är värre än någonting jag kan föreställa mig. Men det är en lyx att kunna blunda, att kunna välja att inte se. Jag vill radera bilderna ur mitt huvud, skänka bort alla mina slantar och välkomna dem hit till vårt fina, stora, tomma land. Alla barnen som är (kunde ha varit) min dotter. Vi har nog plats för er.

Just idag känns orättvisan helt övermäktig. Vem är jag att boka en höstresa till söderns sol och värme för min familj, när det finns andra familjer som offrar allt de har för att ta sig norrut. Vilket hyckleri att påstå att vi inte har råd att hjälpa. Jag är finländare, jag tas emot med öppna armar i vilket land som helst i världen. De andra vill ingen ha, de ska avvisas. Utvisas. Tillbaka till flyktinglägren. Det är min skyldighet att åtminstone se dem. Jag ser. Och jag gråter.

Just idag gör jag det. Väljer den organisation jag tror att bäst kan hjälpa. Skänker en slant. Känner otillräckligheten. Och skriver kanske om vardagliga saker igen när vardagen känns lite mindre outhärdlig.

Den utrotningshotade byskolan

Jag läste i dagens ÖT en insändare som väckte många tankar. Insändaren handlade egentligen om Djupsjöbacka skolas nedläggning och 114-åriga historia och skribenten lyckades sätta fingret på många av de funderingar som jag själv haft nu när spartalkot är ett faktum och byaskolornas vara eller icke-vara debatteras häftigt igen. 

Tankar om hur byskolan byggdes i en tid av armod, stora familjer och ont om pengar. Hur hela byn donerade stockar, deltog i byggtalkon och försakade annat för att ha råd med en skola och en avlönad lärare. Hur man sände sina unga till skolan trots att de hade behövts i jordbruket därhemma. Hur man upprätthöll skolverksamheten även under de tunga krigsåren. Hur folkskolan uppstod och hur man insåg att utbildning är nyckeln till en välmående framtid och unnade byns alla barn en skolgång, för att de skulle få fler möjligheter som vuxna än vad deras föräldrar någonsin haft. Något som vårt fattiga land aldrig sparade in på.

Skolvägen var lång även förr och någon skolskjuts var det förstås inte tal om. Det finns många historier liknande den som jag hört av min mosters man, som växte upp på ett litet hemman i Esseskogarna. När han skulle börja skolan som sjuåring, visade hans mamma med handen vart han skulle gå genom skogen. 

- Ditåt ligger skolan. 

Det var bara att börja gå. På vintern gick det lite fortare för då kunde man åka skidor. Men till skolan tog man sig i alla väder.

Nu när vi inte ens behöver försaka något mera för att ha råd eller tid med skolgången, så verkar vi ha glömt varför skolorna en gång byggdes och hur viktiga de varit.

I mitt Österbotten, i hela vårt land läggs byaskolorna nu ner på löpande band, utbildningen och eleverna ska koncentreras till stora centrum med argument som inte enbart är ekonomiska, utan också förment pedagogiska - inlärningen gynnas inte i små skolor, specialklasser är inte möjliga i byaskolor, tvålärarskolor kan inte upprätthålla den höga pedagogiska nivå som krävs, osv. Såna argument är väldigt enkla att ta till, eftersom det är svårt att mäta sanningshalten i dem. Det finns ju inga kontrollstudier eller jämförande forskning mellan olika grupper av elever. 

I slutändan är det ändå ekonomiska argument som väger tyngst, oavsett hur man försöker rättfärdiga beslutet. Som att betydelsen av en liten människas trygga utveckling och goda utbildning eller värdet av en skola för byns överlevnad på något sätt kunde förenklas till något så simpelt som euron och cent. Som att kostnaderna och inbesparingarna någonsin kunde mätas i sin helhet ur ett långt perspektiv.

På något sätt är det symptomatiskt för den tid vi lever i att vi är rikare än någonsin tidigare, men ingenting får kosta något alls. Att vårt vardagliga arbete förenklats så mycket att vi har mer fritid än någonsin förr, men mindre tid att engagera oss i någonting överhuvudtaget. Att vi växt upp i ett välfärdssamhälle som tar hand om oss till den milda grad att vi glömt bort att ta hand om varandra.

Socklots folkskola invigs. Annons i Österbottniska Posten 1884 (nykarlebyvyer.nu).

Socklots andra folkskola byggs 1922 (nykarlebyvyer.nu).