4 september 2015

När verkligheten tränger sig på

Ibland blir det bara för mycket. Brain overload. Jag mäktar inte med att tänka på, skriva om triviala saker och min trygga lilla vardagsbubbla när jag varje dag matas med bilder på döda, drunknade barn, förtvivlade män och kvinnor som satsat allt och förlorat i kampen för ett bättre, ja ens ett drägligt liv. Jag har stått på just den stranden i Bodrum, Turkiet. Jag har firat en sorglös semester där, badat vid samma strand där livlösa treåringar nu flyter iland.

Jag orkar inte, vill inte ta in mera, vill bara stänga av allt vad internet heter och glömma att det finns människor som lever under förhållanden som är värre än någonting jag kan föreställa mig. Men det är en lyx att kunna blunda, att kunna välja att inte se. Jag vill radera bilderna ur mitt huvud, skänka bort alla mina slantar och välkomna dem hit till vårt fina, stora, tomma land. Alla barnen som är (kunde ha varit) min dotter. Vi har nog plats för er.

Just idag känns orättvisan helt övermäktig. Vem är jag att boka en höstresa till söderns sol och värme för min familj, när det finns andra familjer som offrar allt de har för att ta sig norrut. Vilket hyckleri att påstå att vi inte har råd att hjälpa. Jag är finländare, jag tas emot med öppna armar i vilket land som helst i världen. De andra vill ingen ha, de ska avvisas. Utvisas. Tillbaka till flyktinglägren. Det är min skyldighet att åtminstone se dem. Jag ser. Och jag gråter.

Just idag gör jag det. Väljer den organisation jag tror att bäst kan hjälpa. Skänker en slant. Känner otillräckligheten. Och skriver kanske om vardagliga saker igen när vardagen känns lite mindre outhärdlig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar