Sånt vi gjorde sommaren 2016

En del av sommarens många lediga dagar, enligt min mobilkamera.

I början öste regnet ner. Vi höll på att bli galna. Alleria trotsade vädret för att öva med sin cykel och det gav resultat - i juli lärde hon sig att cykla utan stödhjul!

Vi lekte bönder och höbärgade allt det slagna gräset på äppelodlingen. Maken jobbade med odlingarna var och varannan dag, i alla slags väder.  

Det grävdes en del för att få bort resterna av det gamla garaget och skapa en ny, större gårdsplan och parkering.

Vi fick ett nytt dike vid äppelträden också.

Vi besökte bibban ofta när det regnade. 

Och hängde i det fina nya sagorummet. 

Vi matade en igelkott. 

Och gick på traktormuseum där man fick provsitta precis allt man ville.  

Sen hjälpte vi till att arrangera Socklots sommarfest, Grisselödagen. 

Med program för både stora och små.

Vi stekte plättar i mormors gjutjärnspanna.

Och hängde hemma i grönskan när det äntligen blev för varmt att göra något annat. 

Eller så simmade vi och åt glass på café.

Vi begravde makens morfar. Den sista ur vår äldre generation.

Magen och jag i lånta kläder var med förstås. 

Vi åkte båt men fick ingen fisk. Faster och Alleria hade kul ändå.

Jag var också med. Sen fick jag sammandragningar som aldrig ville ge med sig, så det blev ett besök på mödrapoli och inga fler båtfärder för min del i sommar. 

Men sommarteater går jag gärna på! 

Alleria uppskattade verkligen Alice i Underlandet. 

De är lagom galna där i Purmo.

Pappan och Alleria sov i tält. Det var nog spännande. 

Kändes lite ensamt härinne, men runt tretiden fick jag sällskap i sovrummet igen :) 

När Alleria väl lärt sig cykla utan stödhjul, cyklade hon ända till mormors i Socklot! 7-8 km, inte illa. 

Och som en fin avslutning på juli månad, åt maken och jag en efterlängtad middag på Steakhouse Ludwig. Med efterrätt och allt. 

”Om jag visste att världen kommer att gå under i morgon så skulle jag ändå i dag plantera mitt äppelträd”

Idag har jag åter hittat lusten att skriva. Rubriken är ett citat som brukar tillskrivas Martin Luther, men som hittas i text först under början av 1940-talet, då fascismen spred sig över Europa och demokratin var satt på undantag. Det är inte helt osökt att tankarna går åt det hållet också idag.

Men mer tid än så tänker jag inte ägna åt grubblerier idag. Jag ska fokusera på allt det jag är tacksam över istället. Och skulle nu världen faktiskt gå under en dag, så har vi i alla fall planterat våra äppelträd ♥

Årets saldo blev 19 st träd från Blomqvists plantskola. Av mycket varierande sort, men många ryska sorter blev det - de borde iaf. vara vinterhärdiga. 

Extra kul att testa en och annan lokal äppelsort också. 

När traktorn inte vill starta och man inte har tid att vänta, blir det att jordbruka med handkraft...eller nåja, en jordfräs hade vi till vår hjälp. Det blev ett antal timmar av körande fram och tillbaka innan allt ogräs var borta och vi kunde börja placera ut träden. Maken har skottat all jord, sånt kroppsarbete gillar inte min rygg. 

Orsaken till att vi odlar i så upphöjda bäddar är att åkern just här är väldigt vattensjuk och lerig, och äpplen gillar inte att ha våta fötter. Vi hoppas odlingsbäddarna kan hjälpa lite med den saken. Nu ska bara gallerburar på resterande träd också, hararna får söka sin mat någon annanstans i vinter tack.

En vänlig grönskas rika fläkt

Det regniga och kalla vädret under sommaren har inte direkt gjort någon människa glad, men växterna är desto lyckligare. 

När solen väl tittat fram har allt växt så det nästan syns med blotta ögat, och gården är otroligt grön och frodig igen!

Jag fick maken att spara några av de största bitarna från våra nedhuggna granar. Tänkte att de kunde användas till att bygga något roligt av. På Pinterest har jag sparat en massa bilder av lekplatser som folk byggt till sina barn, trädstubbar kan ju bli både bord och stolar eller varför inte ha dem att balansera och klättra på?

 Jag hoppas äppelblommen förebådar en bra äppelhöst! Tyvärr har vi sett skrumpna blad och kvistar i våra träd, vilket jag antar är ett tecken på att rönnbärsmalen trivs bland äppelkarten...  

Det järnhaltiga vattnet färgar alla avrinningsdiken vackert roströda! Kanske får vi öppna en järngruva i miniatyr någon gång ;)

På väg in med kameran stötte jag på dessa nykläckta spindelbebisar! Så små och nästan söta...

Med kärlek till landet

Det är rent obegripligt hur jag kommit att trivas så bra i den österbottniska myllan där jag också hör hemma. Visserligen har jag aldrig känt någon stark känsla av att jag till varje pris måste komma bort härifrån, visst var det skönt att lämna hemmet för att studera långt hemifrån och se något nytt men jag har nog alltid vetat att jag en dag skulle flytta tillbaka till hemtrakterna. Men att jag faktiskt skulle ta över gården och föräldrahemmet så småningom, nej mitt 20-åriga jag hade nog hånskrattat om någon sagt det till mig då.

Men med åldern och visheten (?) kom tydligen odlingsintresset också. Nu odlar alla i familjen både här och där, i större och mindre skala.

 

Som jag tidigare konstaterat, är det mest att få köra olika maskiner som är min grej. Att gräva för hand funkar inte med min rygg, och det är ju så t-r-å-k-i-g-t när man är ivrig med nya projekt och det går för långsamt fram! Här har vi blandat gödsel och planteringsjord till odlingslådorna. 

Dottern har förstås sin egen låda. Ett samarbetsprojekt mellan morfar, mormor och barnbarn. 

Det är så vackert här. När man förmå se bortom ogräset, vildvuxenheten och allt det som borde göras åtminstone. Jag jobbar på den saken. 

Vår lilla potatisodlare

Åter till vår vardag då och en händelse som för min farmor månne inte ha varit den viktigaste på hela året. I helgen var det nämligen hög tid att sätta potatisen. Regn och rusk var det som vanligt, men ska vi vänta på bättre väder blir det ingen potatisskörd i höst. Fast nog är det skamligt att man måste ha på sig "toppaluvan" ännu en vecka in i juni!

Vår kära Massey från 1960-talet tuffar troget vidare, även om det krävdes en liten insats av batteriladdaren först. Jag har kommit fram till den perfekta arbetsfördelningen i familjen. - jag kör alla de stora (tuffa) maskinerna, så får maken ta hand om (det tunga) kroppsarbetet. 

Den rostiga gamla potatissättaren hängde snällt med den också, även om vi varje år funderar om detta ska bli året när vi bokstavligen ramlar av pinn (sittplatserna baktill), då rosten ätit sig igenom någon vital konstruktion. Det har inte skett än i alla fall.

Alleria var själaglad förstås, som fick åka traktor. 

Sen hävdade hon förstås också att hon minsann kunde ALLT om att sätta potatis, och tog till tårarna när hon inte skulle få agera "pääroplockare". Här är det mamma och jag som sätter de första raderna.

Så förstås måste nästan-fyraåringen också få testa. Och förstås hade hon helt rätt - hon plockade potatis som ett riktigt proffs med helt rätt intervall och förstås så ramlade hon inte alls av. Precis som hon sade med andra ord. Ifrågasätt aldrig en bestämd nästan-fyraåring. Så då satte hon och mormor resten av raderna!

Till sist satte vi lök också. Det var hon också fenomenalt bra på (förstås). 

Min insats begränsade sig till att dra upp planteringsraden med en annan maskin. Sen tog regnet över vår nyplanterade åker och vi gick in för en välförtjänt kaffepaus. Med "päärona enteligen i joolen" som min farmor nöjt skulle ha sagt.