Hejdå bleka oktoberhöst

Vanligtvis så älskar jag den tidiga hösten, för alla de fina höstfärgerna som smyckar vår gränd. Sen älskar jag inte fullt så mycket den sena hösten med alla fallna, kladdiga löv som ska räfsas bort under det att höststormarna viner runt öronen och regnet piskar mig i ögonen. Nåja.

Har i vanlig ordning läst en hoper bloggar som postat fina höstbilder och beskrivit de vackra höstlöven, alla färgerna och den krispiga luften. Jag måste ha missat något, bor vi i samma land ens? Jag har inte hittat ett endaste litet illrött höstlöv i år, och gränden som verkligen brukar lysa emot oss när vi åker iväg på mornarna har varit grådaskig och trist precis hela hösten. Först var löven ännu gröna och sen föll de bara av? Har aldrig sett något liknande (eller jo det har jag säkert men minnet är kort).

Titta bara vilken deprimerande syn. Det är bara grannens häck som gjort ett litet färgglatt försök.

År 2013 däremot, då var det minsann höstglöd vid Hjortronbo! Jag har så många vackra bilder från den hösten. Titta bara på bilden nedan, från exakt samma ställe.

Så vackert. Och så liten hon var, min skrutta!

Nåja, nu säger vi adjöss till denna korta höst och börjar på allvar vänta på vinter, snö och is, jul och ljus och pepparkaksbak och adventstider... November, den slaskiga och mörkaste månaden av alla har alltid varit en månad av längtan efter något annat. En transportsträcka till jul.

Vårt vackra Grisselören

Alleria och jag tog en tur över klipphällarna vid Grisselören, nära mina föräldrars sommarstuga. Varje sten på bergete har jag sprungit över som barn, varje solvarm klippa har jag jag torkat mig på efter en kall simtur. 

Fortfarande fascineras jag lika mycket över de vackra färgskiftningarna i stenarna. Trots dåliga mobilbilder, ser hällarna så mjuka och sköna ut!

Jag visade också den mystiska mossen åt Alleria, oj så rädd jag var för denna plats när jag var liten! Vågade man sig ut i kanten sögs fötterna fast i mossan och släppte med ett smackande ljud. Vi var säkra på att mossen var oändligt djup och att små barn kunde drunkna i dess mystiska inre..

Valdagen 2015

Veckan som var gick i ovanligt rask takt, säkert känns det så bara för att jag har en deadline på en rapport som ska vara skriven före månadens slut, och dagarna bara rasslar förbi utan att jag får särskilt mycket gjort alls.

På vår lediga dag traskade Alleria och jag genom den fortfarande vattendränkta skogen och fiskade i alla lerpölar vi hittade.

Det strålande vädret borde göra mig på gott humör - som jag har längtat efter värmande sol - men just nu känner jag mig ganska trött och initiativlös. Antagligen är det den berömda vårtröttheten som slår till efter en solfattig vinter.

Vi har tittat på granntomtens nybyggen.

Och spanat in vårens första yrvakna groda. Lite kall och stel var den allt.

Vi har firat morfars födelsedag med kort och ballonger.

Och självklart har vi utnyttjat vår rättighet att rösta i riksdagsvalet. Om resultatet finns väl inte mycket annat att säga än att det var ganska väntat. Finlandssvenskarna brukar ju ibland bli anklagade för att vi lever i vår lilla bubbla där SFP är det stora partiet som alla förväntar sig underverk av. Partiet som nationellt sett är ett av de minsta och oftast får kompromissa ganska friskt för att ens rymmas med i regeringssamarbetet.

Men ibland känns det faktiskt bättre att få leva i den lilla men toleranta och vidsynta bubblan, istället för att alltid behöva konfronteras med all ilska där utanför, all främlingsfientlighet och igen få stå till svars för vårt arv och vårt språk som vi tydligen tvingar på majoritetsbefolkningen. 

Det gör mig bedrövad att nationalismen alltid, i alla länder, sticker upp sitt fula tryne i tider av kris. Då när vi mer än någonsin borde inse att vi lever i en global värld och att folk naturligtvis alltid söker en bättre framtid för sig själva och sina barn. Även om det innebär att lämna sitt fosterland och riskera att dö på vägen. De nationalistivrare som vill sluta Finlands gränser och rensa ut allt som inte är finskt och fosterländskt kunde gärna komma ihåg att för bara en generation sedan var det VI som emigrerade till andra länder på jakt efter en bättre framtid. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. 

Fyra säkra vårtecken i vårt "heimani"

Vårtecken nr 1. Första hamburgarna är grillade.

Vårtecken nr 2. Tankbilens spår efter att ha kört fast i "rapalandi" och fått dras upp med traktorhjälp.

Vårtecken nr 3. "Dyngkärron" är till bredden full med skräp för påskbrasan.

Vårtecken nr 4. Maken och min pappa har börjat på ett av årets många planerade byggen. 

Både plankorna och stockarna som används kommer förresten från vår egen gård. Stockarna har tagits tillvara från gamla hus som rivits och plankorna är sågade av granar vi fällde på gården för något år sedan. 

PS. För den som inte begriper vår vackra dialekt;

heimani - hemmanet

rapalandi - lerigt och blött ställe

dyngkärron - gödselkärra till traktorn.

En söndag i advent

Så hänger vi upp belysning i trädgårdsporten och runt taket vid ytterdörren. 

Tittar vi på ödeläggelsen av skogen vid det som ska bli ett nytt bostadsområde på Hjortrongränd.

Dricker vi Kusmite (världens bästa!)

och färgar vi håret.

Trevlig andra advent önskar jag er!

Skogsutflykten som blev lååång...

Vi skulle ta en liten tur i skogen, Alleria och jag. 

Det började bra, på hala välupptrampade stigar. 

Sen stötte vi på en lustig liten stig där vi inte gått förr. Den måste vi testa! Hur lång kan den va', tänkte jag, vi kommer nog ut till Bådavägen snart.  

 Skogen var hur fin som helst, med gamla böjda träd, mossiga fält med lingonris och stora djupa pölar att fiska i. 

Fast den tog aldrig slut. Och stigen svängde åt fel håll. Och det var för långt att gå tillbaka. Så nu var det inte sådär jättekul mera. Det blir fort mörkt en vintereftermiddag. Och treåringar blir ganska fort trötta i benen. Och ingen telefon hade vi med oss där jag kunde ha tagit GPS'en till hjälp.

Så när vi skymtade en liten raststuga mellan träden blev jag lite orolig, för jag visste ju ändå ungefär åt vilket håll vi gått. Det kunde väl inte vara...

Jo det var det. Raststugan på 10-kilometersmotionspåret. Jahapp. Det var bara att traska hemåt längs spåret och hoppas att det inte var alltför långt kvar. Alleria bar jag stundvis på ryggen, men nog traskade hon på duktigt själv! Drygt 2,5 km var det hem längs spånbanan. Vi gick nog längre än så i skogen...

Så inte är det så konstigt att en viss treåring senare på kvällen slocknade helt, vid pysselbordet, med saxen i handen. Lilla vännen.  

Jag har väntat så länge nu

Det känns som att våren kom igång så fort och bra i år och sen så...stannade den bara av? Jag har väntat en halv evighet nu tycker jag, och ännu har björken inga mössöron och gräsmattan är inte grön ens (fast regnet som kom gjorde nog sitt till för att ändra på det!). 

Den gamla svartvinbärsbusken och jag väntar så ivrigt på lite värme i luften!

Lungörten jag flyttade hit ifjol har i alla fall tagit sig bra och vågat skicka ut små rosa blommor. Lustigt att den är mycket tidigare än vårblomman vitsippa som står alldeles intill...

  

Rabarbern har hittills växt under en svart plastkruka och den extra värmen verkar ha gjort den gott :) De späda stjälkarna är nästan självlysande i kvällssolen! Rabarber ska ju vara extra god när man driver den på detta sätt (så bildas mindre av den starka oxalsyran), jag tror minsann jag ska plocka några stjälkar och göra soppa ikväll - eller kanske paj? Mums!

Nykarlebys största (och enda?) vattenfall

Vi gjorde en utflykt idag efter ett tips jag fått av en bekant - det lilla vattenfallet i skogen vid Andra Sjön ska visst vara ett populärt utflyktsmål när man har småttingar med sig. Så utrustade med en ungefärlig vägbeskrivning och en telefon med GPS (tämligen inexakt) trampade vi iväg genom skogen.

Efter en stunds planlöst vandrande hit och dit hittade vi äntligen ett dike som verkade lovande.

Och visst döljde sig ett vackert litet mossbevuxet vattendrag och ett porlande litet vattenfall bakom kröken!

Alleria var (förvånansvärt nog) helnöjd och vi tillbringade en lång stund med att undersöka vattenfallet och ta reda på varifrån vattnet kom, samt kasta vinterns sista isbitar i "forsen". Sen kalasade vi på choklad och försökte så locka med oss ungen hem igen, hon hade nog gärna stannat där hela dagen och "klottat" i det iskalla vattnet. Vi får göra ett nytt besök när det blivit lite varmare, för fy så kall vinden var även inne i skogen!