Dagens iakttagelse; min vanligtvis så blyga och försiktiga tvåochetthalvt-åring har plötsligt gått fram till en dam i övre medelåldern inne i mataffären för att visa sin tröja. "Se, vilken fin tröja jag har", säger hon till damen och drar försiktigt i tröjfållen. Damen plockar ner sina varor i en plastpåse.
"Se vilken fin tröja jag har", säger hon igen, lite högre än första gången men ändå ganska lågt. Damen tar upp sin plånbok för att betala i kassan. Alleria vänder sig mot mig som iakttagit det hela. "Varför svarar hon inte mamma?", undrar hon.
Ja säg det älskling. Varför svarar hon inte? Hon såg dig antagligen inte ens. Ser du, vuxna är så upptagna med sina egna liv och vad de ska laga till middag och kom jag nu ihåg att köpa mjölken? att de inte ens ser ett litet barn som vill visa dem något. Hur ska jag kunna förklara en sån obegriplig sak för dig, du som lägger märke till allt och vill kommentera varje liten sak du ser och gärna hjälpa till med allt det du (inte) kan.
Till den andra kvinnans försvar får vi väl säga att hon inte medvetet ignorerade, hon hörde faktiskt inte. För när jag påkallade hennes uppmärksamhet och sa "ursäkta, men min dotter skulle vilja visa dig sin nya tröja" så tittade hon snällt och kommenterade förtjust hur fin tröjan var. Värre är det väl med folk som nog hör, men inte reagerar med en min eller ett ord. Varför nonchaleras barn så ofta? Är det svårt att säga "hej!" till ett barn som glatt hälsar? Är det jobbigt att svara på en fråga med ett leende som åtminstone visar att man hört? Är det inte trist att vara så vuxen att barn och deras värld blivit någonting främmande, som man inte vet hur man ska bete sig inför?!
Det är ju ett sett att se på det. Det jag kommer att tänka på är varför det är så viktigt att barnet blir bekräftat av en total främlig genom att främlingen gillar tröjan barnet har på sig? Kan det vara så att tjejen, i detta fall, redan har hunnit lära sig att hon blir bekräftad och sedd när någon påpekar VILKEN FIN TRÖJA DU HAR? Undermening: Min roll är att vara fin, det är min bästa kvalitet som kvinna. Varför kunde inte du förklara för henne att det inte spelar någon roll? Tröjan (och hon) är fin så länge HON SJÄLV tycker det...sen spelar det inte så stor roll vad en total främling tycker. Två sidor av samma mynt, men som som potentiellt leder fram till totalt olika resultat vad gäller självkänsla i framtiden.
SvaraRaderaDet är sant, och jag brukar själv undvika "vad du är fiiin"-kommentarer till barn. Vet inte varför hon just denna gång ville fråga så (speciellt då hon oftast är blyg bland främmande människor), kanske var det för att tröjan var ny och extra gosig. Jag vet faktiskt inte.
RaderaVisst är det också sant och synd att barn tidigt lär sig att det är viktigt att vara fin, och att man alls inte behöver uppmuntra sånt. Men oavsett fråga tycker jag alltid det är trist när folk inte svarar på barns kontaktförsök, speciellt när svaret kunde vara ett enkelt "hej" (= jag ser dig).
Lite så. Lagom av allt. Ursäkta stavningen ovan, *sätt.
RaderaJag har varit en sån vuxen som ignorerat pratglada barn i butiken... det beror helt enkelt bara på att jag har (tills jag själv fick barn) varit hemskt blyg och obekväm med barn. :/
SvaraRaderaDet var en sida jag inte tänkt på, att även vuxna kan vara blyga för barn. Hmm. Inte känner jag mig alltid så bekväm med andras, riktigt pratglada barn heller (extra jobbigt när man inte riktigt förstår vad de säger) men jag brukar åtminstone alltid le mot dem och säga hej. Tycker det är så otrevligt att bara ignorera andras kontaktförsök. Ett glatt "hej" tycker jag alla borde klara av, annars får man kanske träna lite på det? :)
Radera