Hemmalivets upp och ner

Vi inleder starkt vår andra vecka hemma med att vara sjuka (förkylda). Fantastiskt.

För nej, jag kan inte säga att jag trivs. Jag ville försöka och jag ska ge det en chans, men jag är inte hemmamammatypen. Alls. Visst har vi roligt tillsammans också men det är för mycket vardag.

Frukost-lunch-middag ska planeras, fixas och ätas, det är pulkabacke med våta handskar och snoriga näsor, det är klipp och klistra och vattenfärger och köket ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Det är tvättberg som inte tar slut och jag viker och bär och sorterar och det blir aldrig klart. Jag vill inte spendera hela mina dagar med att bygga med legoklossar, koka mat och torka av köksbordet var femte minut. Och jag får inte tänka en enda tanke till slut och sätter jag mig vid datorn måste jag spela "Plants and Zombies" eller titta på Traktor Tom på danska eller förklara varför bokstaven F på engelska visar en bild på en groda. 

Jag orkar inte leka mer, ber om att få vara ifred, önskar hon ska gå och lägga sig snart. När hon somnar sätter jag mig med min tekopp och ser fram emot att få jobba (när blev det egentid?), äntligen få aktivera hjärnan. Fastnar på ett problem jag grubblar över, inser att det redan gått en timme, tänker på att hon snart vaknar och att jag inte hunnit någonting alls. Sätter på Nalle Puh filmen igen för vilken gång i ordningen? Dåligt samvete.

Jag inser att jag ältar. För alla hemmaföräldrar med barn är detta vardagsmat (hatten av för er som fixar det och trivs hemma) men för mig är det något nytt och det räcker inte riktigt ända fram. Det är inte jag.

Barn är fantastiska! Speciellt när de sover.