En liten hjärtattack senare...

I måndags, när jag hade med Alleria på en jobbgrej, låste hon in sig i herrarnas omklädningsrum. Jag hann nog aldrig bli riktigt rädd där för hon låste upp direkt när jag bad henne, men visst hoppade hjärtat över ett slag innan hon kom ut. 

Och idag skulle hon leka lite på bakgården medan jag värmde lunchen. Det brukar gå bra att låta henne leka själv ett litet tag. Jag gick in i två minuter, och när jag kom ut igen var hon försvunnen. Vår gård gränsar till en tallskog. 

Först gick jag ett varv runt gården och ropade, sen sprang jag upp i skogen. Inte ett ljud. Ringde på hos grannarna och bad dem om hjälp, gick ett varv till, kollade på granngården, upp i skogen igen. Ingenstans fanns en liten tjej med prickig mössa och en rosa leksakssnurra i handen. Hem igen, kollade om hon trots allt kommit hem och gått in. Inte ett spår någonstans. Stod med telefonen i handen och tårarna rinnande och övervägde om jag skulle ringa polisen och säga att jag tappat bort mitt eget barn, när grannfarbrorn ringde och sa att han hittat henne gråtandes lååååångt uppe i skogen nära elljusspåret! Behöver väl inte sägas att jag sprang dem till mötes, smidigt som en elefant brakandes genom skogen.

Herregud ändå, hur hade hon hunnit gå så långt?! Hon var försvunnen en kvart kanske, hon brukar aldrig gå i skogen ensam och hon är inte så snabb utan rätt klumpig. Hon hade gått rakt igenom den allra snårigaste delen av skogen säkert 150-200 meter!

"Vilken tur att ja kom hem igen, så du int behöver vara lessen!" säger hon nu och jag känner mig alldeles skakig fortfarande. Har kramat, pussat och förebrått henne i en salig blandning...jag hoppas att hon åtminstone lärt sig att inte gå upp i skogen ensam fler gånger!

Nu orkar jag inte med fler överraskningar av det slaget på ett bra tag, så det får gärna bli lite lugn och ro nu tack.