Ny vecka, nya snöfall

Jag gillade inte att vakna till en vit vintervärld idag igen, det kan vi ju bara konstatera. Vik hädan, otäcka snö! Ingen gillar dig mera.

Än helgen som gick då? Tackar som frågar, jag har sovit som en liten gris även fast någon snodde en timme av oss natten till söndagen. Tur att det inte märks nämnvärt på en enda invånare i detta hus.

I fredags var det fullt hus här, med tre mammor och fyra barn under 3 år. Hemskt roligt med besök ändå, speciellt som vi hann gå en sväng på vårmarknaden också. Och för en gångs skull var det inte snöslask utan strålande sol och plusgrader! Alleria utbrast förtjust på långt håll: "TABLONGERNA! Jag ser TABLONGERNA mamma!" så det första inköpet gjordes raskt, en liten rosa ballongkatt på en pinne. Mycket nöjd tjej. 

I lördags högg vi (inte jag) ner fler träd. Verkar blivit en ny hobby detta. Alleria oroar sig att pappa ska putta omkull alla träd vi har. 

Jag hittade videkissor som redan slagit ut. Och planterade om lite grönsaker här hemma, sambon släpar hem nya växter hela tiden och jag känner mig förpliktigad att försöka få de små stackarna att överleva ett tag i alla fall. Vår ena julstjärna är väl en 4-5 år gammal nu och börjar likna ett riktigt litet träd, coolt :)

 

Söndagen spenderade vi hos farmor och farfar i ett virrvarr av släktingar (kändes det som). Allerias gammelfarfar är sjuk och vi håller förstås alla tummarna för att han ska bli bättre och få komma hem igen.
Dagens höjdpunkt var visst att sitta i farfars traktor. Lagom spännande så länge den inte startas på riktigt misstänker jag!

Utetider

Idag satte jag mig på terrassen och hörde flugorna surra mot söderväggen. Riktigt angenämt och överraskande att man bra kunde ha druckit eftermiddagskaffet där ute, i alla fall om man satt på sig en tjock tröja först! Jag anar utesäsongen äntligen närmar sig :)

Men idag blev det först en cykeltur till stan för att köpa tulpaner åt snälla grannen som hittade Alleria i skogen. Hon var riktigt ivrig att själv överräcka dem och nästan inte alls blyg, så nog gjorde han stort intryck på henne.

"Vilken tur att ja e hemma så du int behöver va lessen", säger hon. "Ja ska aldri, aldri mer fara ti skogen!". Vi får väl se hur länge det löftet håller :)

En liten hjärtattack senare...

I måndags, när jag hade med Alleria på en jobbgrej, låste hon in sig i herrarnas omklädningsrum. Jag hann nog aldrig bli riktigt rädd där för hon låste upp direkt när jag bad henne, men visst hoppade hjärtat över ett slag innan hon kom ut. 

Och idag skulle hon leka lite på bakgården medan jag värmde lunchen. Det brukar gå bra att låta henne leka själv ett litet tag. Jag gick in i två minuter, och när jag kom ut igen var hon försvunnen. Vår gård gränsar till en tallskog. 

Först gick jag ett varv runt gården och ropade, sen sprang jag upp i skogen. Inte ett ljud. Ringde på hos grannarna och bad dem om hjälp, gick ett varv till, kollade på granngården, upp i skogen igen. Ingenstans fanns en liten tjej med prickig mössa och en rosa leksakssnurra i handen. Hem igen, kollade om hon trots allt kommit hem och gått in. Inte ett spår någonstans. Stod med telefonen i handen och tårarna rinnande och övervägde om jag skulle ringa polisen och säga att jag tappat bort mitt eget barn, när grannfarbrorn ringde och sa att han hittat henne gråtandes lååååångt uppe i skogen nära elljusspåret! Behöver väl inte sägas att jag sprang dem till mötes, smidigt som en elefant brakandes genom skogen.

Herregud ändå, hur hade hon hunnit gå så långt?! Hon var försvunnen en kvart kanske, hon brukar aldrig gå i skogen ensam och hon är inte så snabb utan rätt klumpig. Hon hade gått rakt igenom den allra snårigaste delen av skogen säkert 150-200 meter!

"Vilken tur att ja kom hem igen, så du int behöver vara lessen!" säger hon nu och jag känner mig alldeles skakig fortfarande. Har kramat, pussat och förebrått henne i en salig blandning...jag hoppas att hon åtminstone lärt sig att inte gå upp i skogen ensam fler gånger!

Nu orkar jag inte med fler överraskningar av det slaget på ett bra tag, så det får gärna bli lite lugn och ro nu tack.

Loppisfyndat x 4

Till tjejen som verkligen kommit in i pusselåldern nu.

Och bästa Pippi-väskan som rymmer alla doktorsakerna när Doktor Alleria måste rycka ut till sjuka gosedjur.

Till min samling av Ironstone, ett fint litet Bavaria-fat med vacker dekor.

Och sist, ett par antika saxar också det till min samling (tanken är att det ska bli en tavla till tavelväggen så småningom).

Stillista

Jag vill också vara med och göra en stil-lista, det var så skoj att läsa andras. 

Min stil i tre ord: Det som hänger framme. Fyra ord blev det visst.
Bekväm, omlott och ouppdaterad får duga då. Jag är vansinnigt ointresserad av kläder, vill bara ha sånt som passar och sitter skönt och avskyr att behöva köpa nytt.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Skinny jeans. Samt allt som är leopardmönstrat eller magkort.

Just nu har jag på mig: Svarta pösiga jeans med hög midja, prickig t-shirt och lila kofta. Underkläder förstås, och de obligatoriska ullsockorna. Uppklätt för att vara jag, vilket beror på att jag behövde gå ut och träffa folk idag.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm:  

Spegeln är vansinnigt smutsig men klänningen är en av mina favoriter. Och mina älskade ullsockar.
 

Det här är bild på mig för länge sedan:

 

I augusti 2005 klättrar jag i träd vid Pörkenäs. 

Jag känner mig allra snyggast i: Välsittande klänningar med lite vidd samt stay up-strumpor (så man slipper strumpbyxor som klämmer på magen). Eller bara att jag orkat färga, tvätta och föna håret.

Mitt favoritplagg just nu: Ullsockor, ett måste under hela den kalla årstiden.

Min stil hemma med tre ord: Färgglatt, sammelsurium och praktiskt.

Jag skulle aldrig inreda med: Vita, målade väggar.

Pryl jag suktar efter: En hörnsoffa som uppfyller alla våra krav (tåligt tyg, höga smala ben, högt fast ryggstöd, relativt grunt sittdjup, smala armstöd och en högerdel som är max 180 cm lång - säg till om ni hittar någon sådan...).

Mitt bästa stylingtips: Inred med sånt som du gillar så kan det aldrig bli fel. Köp inte så jäkla många kuddar. Ha mycket växter hemma, och alltid gardiner i alla fönster!
 

Min favoritplats hemma: Framför min dator, eller i soffhörnet med en bra bok. 

Mitt problemhörn hemma: Inget hörn utan planlösningen. Två sovrum är för lite, vi saknar verkligen ett arbetsrum för alla mina prylar och en tvättstuga så tvätten inte behövde bre ut sig i våra två badrum/wc'n.

Äntligen säsong för utejobb

I helgen inledde vi utejobbar-säsongen i strålande solsken :) Så skönt det var! Jag klippte ner våra måbärsbuskar, hoppas de buskar till sig ordentligt i sommar nu. Sambon agerade trädfällare på gammaldags sätt med yxa och såg. Helgens saldo blev fyra fällda träd, kvistade och redo att bli ved. Enbart mammas och pappas gård lär hålla oss med ved fram tills Allerias pensionering, ungefär...

Silvrigt

Exakt samma nyans som silvertejp. Jag gillar den! Lacket är OPI's Haven't the Foggiest.

Vardagsmaten

Noterar att många i mitt bloggflöde börjat dokumentera sin vardagsmat vilket förhoppningsvis kan ge några nya idéer - eller i alla fall är det trösterikt eftersom man inser att ingen annan heller orkar tillreda någon gourmetmåltid på vardagarna/kvällarna!

Jag noterar också att många uttrycker att de fastnat i "morosåsträsket", och jag kan förstå att man ibland (ofta) känner att vardagsmaten blir...lite fantasilös! Men just den gamla pålitliga köttfärssåsen tycker jag inte alls är ett problem, tvärtom tycker jag det är en av de bättre vardagsrätterna. I alla fall när man har ett kräset barn som knappt äter grönsaker! I en köttfärssås som får koka ett tag (så allt kokas sönder och ihop) kan man nämligen smyga ner det mesta utan att det alls märks. 

I såsen jag serverade igår hade jag, förutom köttfärs då, även färska hackade champinjoner, riven morot, rödlök, vitlök och röda linser. Brukar även ha med tomat, men inte igår. Såsen redde jag med brun maizena, eftersom den ska vara glutenfri och serverade förstås glutenfri spagetti till. Allt åts med god aptit och Alleria bad om en portion till. Det kan jag lova att inte hade hänt om jag serverat grönsakerna för sig...

Inte ens ketchupen, det obligatoriska tillbehöret till spagetti, är något att orda om. Visst, den innehåller en del socker (men det gör faktiskt den mesta färdigmaten) och faktum är att ketchup innehåller en av de kraftigaste antioxidanterna som finns, lykopen. Inte nog med det, ketchup innehåller hela fem gånger mer lykopen än samma mängd färsk tomat och i en form som kroppen har lättare att ta upp! 

Så fortsätt med gott samvete servera köttfärssås med spagetti och ketchup, om det är något som hela familjen gillar :)

Bästa loppisfyndet

Jag jublar lite inombords efter att ha kommit hem med den perfekta presenten från loppis häromdagen - en stor påse med osorterade pärlhalsband. Ni anar inte hur mycket lugn och ro den påsen för två euro köpte mig, Alleria pillar och pärlar och trär sina band i timmar (nåja) varje dag! Som bonus tycker också jag att det faktiskt är hemskt kul att sortera och trä pärlor, jag minns ännu med värme mormors stora knappburk full med hundratals udda knappar...det var ju så roligt att få leka med den när man kom på besök!

Bröllopstider

Det är rätt kul att planera bröllop ändå, det trodde jag aldrig. Ja, jag får väl prata om det nu när jag äntligen meddelat mamma att det faktiskt blir av i år - elakt att hålla henne på sträckbänken så länge kanske? ;)

När vi väl lyckades bestämma oss för ett datum så gick plötsligt allt som på räls - vips hade vi pratat med prästen, bokat kyrka, bokat lokal och catering, bestämt tema och nu verkar det som om en av mina internetbekanta som är fotograf kommer att flyga hit för att fota oss, hurra! Plötsligt känns allt så himla roligt och verkligt. Sen blir det väl bara stress och massor av krav och pengar som flyger iväg men just nu njuter jag av att leta den perfekta klänningen™ och att lyssna igenom mängder med pampig kyrkomusik och googla efter bilder på mumsig plockmat...

En som är liten

Alleria fick en liten efterlängtad kusin som nu redan är närapå en månad gammal. Och han är så liten att det är omöjligt att förstå att någon kan vara så liten och ändå helt perfekt. Och att Alleria varit så liten en gång, nej det kan aldrig stämma (fast det var hon inte heller, hon var en tjock och stadig liten bit som vägde nästan ett kilo mer än lillplutten redan i början av sitt liv!). 

Han är mindre än Bobbo-nallen, tyckte Alleria. Och han sover ju bara, så det var inte mycket att leka med. Men vänta bara, nästa sommar är det nog full fart på kusinerna!

110 000 röster

Har lyssnat på en intressant EU-debatt med fem av SFP's 19 stycken kandidater ikväll. Mycket inspirerande att ta del av alla sakliga och kunniga inlägg om allas vår vardag med EU och inte minst den akuta krisen gällande Ryssland/Ukraina och hur det kommer att påverka oss i Finland. 

Förstår att det för många känns abstrakt och tråkigt med politik (själv förstår jag inte hur man kan tycka så? Politiken är ju förutsättningen för vår vardag!) men man behöver faktiskt inte engagera sig i allt - så länge man går och röstar! Att inte utnyttja sin rösträtt är helt oförlåtligt och man får INTE skylla på att man inte bryr sig / det rör inte mig / jag är inte insatt. Allt som händer, påverkar också just dig. 

Så gå och rösta sen när det är EU-val, SFP behöver minst 110 000 röster för att behålla sitt mandat i EU-parlamentet och se till att även vi finlandssvenskar hörs och syns i EU. Står man inte på sig gör någon annan det...

Mats Nylund, Wivan Nygård-Fagerudd, Björn Månsson, Marlén Timonen och Bo-Göran Åstrand
svarar på en fråga som ställs av Ulf Smedberg.

Godisråttan

Det är hemskt hur snabbt det går. Från ett barn som aldrig ens ville smaka godis och tyckte allt bakat var blä, till ett barn som ber om "shoklaad" varje dag och försöker tigga till sig slickepinnar i affären. Jag skyller allt på julen, det var då fenomenet chokladaskar förstörde allt. Slickepinne har hon förresten fått EN gång, av frissan - men det var tydligen tillräckligt för att trigga habegäret det också. 

Chokladtjatandet löser vi med att ha små bitar av mörk choklad här hemma, som man kan få äta när mamma och pappa dricker kaffe och äter chokladkex (någon rättvisa måste det ju finnas). Men ibland kan det hända att det dyker upp någon extra onyttighet och då vet jag en unge som blir lycklig. Extra mycket om det är ett Hello Kitty-chokladägg...

Grillkorv och glögg

Vi hade en sån trevlig lördagskväll tillsammans med några av våra grannar. Kl. 17 tände vi elden ute vid grillplatsen, och precis som sig bör var alla alldeles för hungriga för att orka vänta på den perfekta glöden, så de första korvarna blev lite svarta utanpå och ganska kalla inuti :) Men barnen var nöjda med sin korvmiddag så vad gör det!

Vi blev sittande så mycket längre än vad vi hade tänkt, alla tre barnen och hunden lekte så bra tillsammans fast vi nog alla frös en del...den vuxna delen av sällskapet sprang därför in för att hämta all överbliven glögg från julen och korka upp de vodkaflaskor där spriten inte avdunstat helt (att vara småbarnsförälder medför visst också att flaskorna i barskåpet dammar igen har jag märkt) för att värma våra frusna kroppar!  

När det blev mörkt gick visst barnen in för att leka och ingen kunde vara mer förvånad än jag. Alleria som aldrig leker tillsammans med någon annan utan skrik och gnäll gick nu frivilligt till ett främmande hus och stannade där långt över en timme! När jag tillslut gick för att hämta henne hade barnen planerat att hon skulle övernatta där, och kompisen hade t.o.m. hjälpt henne att gå på wc. Trodde knappt mina ögon och öron när jag hörde hur bra det hade gått, men det var en mycket nöjd tjej som sen svischade hem på Puky-cykeln och meddelade att hon minsann tänker gå tillbaka imorgon för att leka mera! 

 

Och inte en snöfläck någonstans på vårt vackra berg! Mycket, mycket bra lördag.

Idag kom våren

Idag blev det visst vår på riktigt. Åttonde dagen på rad med en dygnsmedeltemperatur över noll grader. Faksimil ur ÖT online.

Ifjol såg det ut så här i Socklot på ungefär samma dag. Här plumsade vi fram genom snödrivorna. 

Men nog är det så att minnet är kort. Läser i en annan ÖT att senast februari månad var så här varm var år 2008. Jaha. Det är sex år sedan och det minns jag då inte alls. Det stämmer nog som den gamle meteorologen John Pohlman sa; ett "mannaminne" är ungefär tre till fyra år långt...

Namndilemman

Det råkade sig så lustigt att Malin skrev om sina namnfunderingar precis när jag själv satt och funderade på samma sak. Så jag tänkte spinna vidare på frågan hur man känner inför att byta sitt namn, mitt i livet, när man kanske redan skapat sig någon sorts karriär eller åtminstone skapat en hel del kontakter under sitt gamla namn. 

Jag har alltid tänkt "äh, min identitet sitter väl inte i namnet" och varit helt på det klara med att jag ska byta till min sambos namn, någon gång. Men ju längre tiden går, desto mer konstigt börjar det kännas och nu, när vi planerar bröllop (titta, så fick jag det sagt också) så har jag börjat tveka än mer. 

Mitt efternamn är ganska vanligt och jag har aldrig haft några starka känslor runt det. Ett praktiskt namn bara, lätt att uttala även utomlands. Det viktiga för mig har aldrig varit själva namnet, utan att hela familjen ska heta samma sak. Inte heller sambon har något speciellt namn, men dottern heter redan som honom och därmed var det väl avgjort att jag ska ta samma namn när vi gifter oss. Dubbelnamn vill jag absolut inte ha.

Men att avstå från mitt namn känns som att börja om igen. Inte har jag uträttat några fantastiska stordåd i livet (än) som jag behöver bli ihågkommen för, men alla de människor jag träffat och de kontakter jag knutit, kommer de att veta vem jag är om jag byter mitt namn? Jag blir ju en helt annan person? Hur länge kommer det att ta innan jag vant mig? Kunde jag kanske fortsätta använda mitt flicknamn i vissa sammanhang, kanske rentav spara det som mellannamn?

Det är svårt det här - jag borde ha gift mig som 19-åring när jag inte brydde mig det minsta om vilket namn jag bar!

Modelleramonster

Ibland kommer pappan hem tidigare för att jag ska hinna jobba lite också. Då kan det hända att det bor modelleramonster i vårt hus sen.

Islossning

Vi tog en tur till villan i fredags för att se om det fanns någon is kvar, jag och Alleria och mommo. Alleria besteg höga berg och vi konstaterade att havet är isfritt. Söndagen före hade mormor sett människor på promenad över isen, tvärs över viken. 

Isfritt hav, bara lite is ligger kvar i viken strax framför stranden.

I början av februari 2008 så det ut så här på samma plats, isen ligger blank över hela fjärden. 

Och i mars 2010 fanns det minsann snö (samma stenar sticker upp som på de andra bilderna). 

En vardag som inte är hemma

Jag satt och tittade igenom fotomapparna på datorn och fastnade i den som jag fått av Allerias dagmamma, eller före detta dagmamma är det väl nu. Så roligt att få en inblick i den värld som var Allerias när jag inte var med! Jag har undrat länge hur vi ska göra med dagvården i höst, men när jag ser alla bilderna så känner jag mig förvissad om att det bästa vore om hon fick komma tillbaka till samma ställe.

Den varma hösten som spenderades hoppandes på studsmattan. I timtal varje dag.

"Bussen som åkte till svampskogen".

Julfest med alla dagbarnen, spännande och lite läskigt.

Julhälsningar från Alleria och kompisen M.

Vintern som aldrig blev

Undrar om man vågar tro att det faktiskt är slut på snö och is nu? Eller om det bäddar för en besvikelse...hörde igår att sist det var så här varmt väder i februari så kom det en rejäl köldknäpp med mera snö i mitten av maj. Det känns ju lite smått onödigt, och inte så kul för de stackars växter som vaknat redan. 

Jag gillar inte vintern så mig gör det inget att vintersporterna blev lidande i år. Men nog är det lite märkligt att man kan räfsa gräsmattan på sportlovet... Veckan innan dess kunde vi ju ännu skrapa ihop lite snö till några miniatyrsnögubbar.