19 januari 2015

Myten om det olyckliga äktenskapet

Efter fyra månader som fru kan jag bara konstatera att jag trivs bra. Mycket bra. Så mycket det är som förenklas med ett juridiskt bindande avtal och ett gemensamt namn, även om det ironiskt nog är just det nya namnet som jag har svårast att vänja mig vid. Jag använder ännu mitt flicknamn i så många situationer, i allt från e-postadresser till presentationer med folk som känner mig från ett annat sammanhang. Och dilemmat med vad jag ska svara i telefon har jag löst med att jag numera använder enbart mitt förnamn..

Dessutom känner jag mig vuxen. Som att jag äntligen gjorde "det rätta". Trettio år, en gift kvinna och mamma på det. Herregud. Fattar inte hur det gick till, men känner mig ändå väldigt nöjd med var jag är nu. Tillfreds på något sätt. Familjelivet passar tydligen mig. 


Nu har vi ju inte varit gifta så hemskt länge, men vi har i alla fall levt tillsammans i över tio år. Och jag kan ärligt säga att jag har inte ångrat en dag. Inte en enda gång tänkt tanken att det vore bättre att separera. Att jag skulle ha det bättre ensam. Jag säger inte att varenda dag var lika fantastisk som den första, och det har nog hänt att jag brutit mot regeln att aldrig gå och lägga mig medan vi ännu är osams. Men jag har aldrig någonsin tänkt tanken att något annat vore bättre än det jag har.

Och orsaken till att jag funderar på detta är att jag ser så mycket bitterhet runt mig. Jag tycker det är så svårt att förstå. Jag vill inte bli en sån som klagar på min man och att han inte "hjälper till". Jag vill inte säga saker som "det skulle vara enklare att vara ensamstående med barnen". Jag vill inte glädjas åt att maken är bortrest så man får vara ensam hemma.

Jag vill helt enkelt inte tro att det är normalt att äktenskap efter ett par år innehåller så mycket bitterhet och negativitet. Jag vill tro att de män som hörs klaga på "kärringen därhemma" är en liten och högljudd minoritet. Jag vill tro att de kvinnor som säger att de har tre barn därhemma; två små och ett vuxet, bara har en riktigt dålig dag.

För vad finns det för poäng i att leva tillsammans med en annan människa om man inte känner sig som ett team, finner stöd och tröst i samvaron med denne och gläder sig över att ha någon att dela alla bekymmer och glädjeämnen med? 


Det bästa råd jag någonsin fått bidrog Lars-Johan, vår vigselpräst, med på samtalet inför bröllopet. Han sa "det viktigaste i äktenskapet är att alltid tala snällt med varandra. Inget äktenskap kan vara perfekt jämt, men använd inte hårda och elaka ord som sårar utan tala alltid snällt och med kärlek till din make eller maka".

Bilder: Fotograf Ylva-Li Niggemann, från Studio Li.

4 kommentarer:

  1. Har varit gift två gånger. Båda gångerna stod jag framför vigselförrättaren i tron att jag hade hittat det du nu beskriver. Mer än så - hade stenhårt intalat mig om att NU, i dag, här, väljer jag DEN RÄTTA och banne mig jag ska vara tillsammans med honom tills jag dör, om jag så dör. Men icke. Istället blev det vardag, gråa känslor, tristess, gräl, komplikationer och till slut den sämre sortens verklighet du skriver om i texten. Vad gör jag för fel, undrar jag ibland? Visst - jag är inte perfekt, men måste man verkligen vara en hel, perfekt, fullkomlig människa för att få ett förhållande att funka...? Kanske bara vissa människor inte är skapta för att leva i långtidsparförhållanden? :/ Grattis till er i alla fall, trots allt som varit så blir jag ändå romantiskt varm om hjärtat när jag läser sånt här! :) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina grattis! Jag inser förstås att det finns lika många anledningar till varför man separerar som det finns separationer...det är säkert inte lätt att sätta fingret på exakt vad som gick fel. Man ska verkligen inte behöva vara en perfekt människa för att få ett förhållande att fungera, tvärtom handlar det ju om att älska en annan människa trots dennes alla brister och trots att vardagen inte är rosenröd jämt.

      Visserligen tycker jag att separationer är tråkiga, speciellt när det finns barn i familjen, men ändå hellre det än att leva i bitterhet och med hårda ord till varandra.
      Hoppas du hittar det som gör dig lycklig :)

      Radera
  2. Grattis! Så fint! Har varit gift snart 6 år och känner fortfarande som du. Har inte ångrat mig en sekund! Många gånger tror jag att man glider ifrån varandra när barnen kommer, man är trött och orkar kanske inte med varandra. Har man dessutom egna problem eller svårt för att uttrycka sina känslor kan det säkert lätt gå fel. Ingen är perfekt och det måste man ju acceptera. Det är så viktigt att prata!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, och grattis till dig med för sex lyckliga år :)
      Jag tror absolut att barn kan ställa till det i många förhållanden, speciellt om man får flera och tätt. Plötsligt är man bara mamma och pappa och irritationen över vem som gör mest bara växer och man hinner inte ens prata med varandra mellan varven. Jag skulle önska att man inte skulle se barnen som ett "projekt", något som ska avklaras och SEN ska vi leva livet i tvåsamhet...barn är ju en del av livet, man måste ha tid för parförhållandet mellan blöjor och välling också. Annars finns det inget kvar när "projekt barn" väl är avklarat.

      Radera