Efter magsjukan har Alleria inte riktigt haft någon aptit på flera dagar, och det är inte många matbitar som kommit sig ner i hennes mage. Oftast har hon vid måltiderna smakat lite, gnagt på en gurka och sen förklarat sig mätt. Men nu verkar reserverna vara slut; riktigt tidigt i morse grät hon stora tårar och upprepade om och om igen "mamma, ja e så hungli. Så hungli mamma". Hon fick ett glas mjölk att dricka och det verkade lugna magen för sen sov hon gott vidare.
Men jag låg vaken en stund och filosoferade över det faktum att det är självklart för mig att mitt barn får mat alltid när hon ber om det. Men hur är det för alla de tusentals föräldrar vars barn gråter av hunger varje natt, och det finns inget att ge åt dem? Hur orkar man som mamma eller pappa höra på ett hungrigt barns gråt utan att helt gå sönder inombords?
Jag har ofta svårt att leva i nuet och uppskatta allt det fina som jag har i mitt liv, men vissa dagar känner jag mig verkligen tacksammare än vanligt. Tacksam för det land jag bor i, tacksam för min familj och tacksam för att jag har lyxen att kunna ta vissa saker för givna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar